(1) Resan dit

Äntligen Filippinerna igen. Sjunde resan hit. Sju år sedan sist. Sju är vi som reser.

Först ett dygns stop-over i Hongkong. Vi är reströtta men försöker nyttja dagen och tar oss upp till Victoria Peak med en vidunderlig utsikt över skraporna på Hongkong Island och Kowloon och båtarna i Hongkongs hamn. Vi försöker göra oss förstådda på restauranger och i bussar och taxi, men kingelskan är allt annat än begriplig. Undrar vad som hänt. Sist jag var här, för trettio år sedan, pratade jag engelska med alla utan problem. Men kanske minnet sviker mig?

Flyget till Manila, världens mest tätbefolkade stad, tar ett par timmar. Efter en timme ser jag till vänster huvudön Luzon och snart glider planet in över Pangasinan med kurs mot Manila Bay.

Filippinerna är ett fantastiskt vackert land med ett folk som för evigt blir en del av ditt hjärta. Lonely Planet berättar att filippinarna har en aptit på livet som måhända saknar motsvarighet på planeten. Precis så känns det.

Första gången jag var här var 1986. Jag träffade då min blivande fru som senare också blev mor till mina barn. Dagarna som jag tillbringade hos hennes familj i Adlawan, en barangay i den lilla kommunen Valencia på den vackra ön Bohol, är ett av mitt livs allra varmaste och finaste minnen. Adlawan låg inbäddat i en skog av palmer, i mangoträden hängde frukterna gula och tunga, de stora akaciornas mäktiga grenverk var som en berättelse om livet, överallt ljudet av tuppar och skällande hundar och alla dessa barn som nyfiket stirrade på mig och bevakade alla mina steg. Jag minns kvällarna när hela familjen samlades och samtalade utomhus, gemenskapen, lukten av bränd kokosnöt, cikadorna och den underbara värmen i kvällningen. När mitt medvetande gör den sista inre resan tror jag att Adlawan och dagarna där blir en del av mina sista återupplevelser. Kanske det sista ljuset.

Förra gången jag var här, 2010, var ännu allt som vanligt. Filippinerna liknade mest en amerikansk lydstat med ett korrupt vanstyre och superrika oligarker och familjeintressen som hindrade all utveckling för folkflertalet. De sociala skyddsnäten var minimala, på landsbygden rådde halvfeodala hämmande strukturer med köp av röster för att försäkra de lokala styrande familjerna fortsatt makt, i storstädernas utkanter en förtvivlad fattigdom. Sedan tillkom dessutom knarket, ett skoningslöst inflöde av död och lidande, ofta beskyddat av oligarker. Men nu finns Duterte, den första president i modern tid som inte tillhör någon härskande familj, som inte räds att staka ut en ny kurs för landet och som har stöd av en massiv majoritet av det filippinska folket. Fortfarande är mycket som det länge varit, men nu finns ett hopp.

Men media i väst, inklusive de svenska, rapporterar endast om en enda sak, Dutertes krig mot knarket, som säkerligen inte följer lagbokens paragraf vad gäller metoder och straffutmätning. Men ingenstans skrivs att allt detta sker i ett nationellt nödläge. Och ingen rapporterar om allt det övriga, Dutertes val att skapa ett mer oberoende Filippinerna, stegen mot en rättvisare beskattning av de filippinska medborgarna, stödet åt de fattigaste och hjälpen åt de i Mellanöstern hårt utnyttjade filippinska arbetarna samt en historiskt unik kamp mot den korruption som på alla nivåer förgiftar det filippinska samhället. Givetvis kommer Dutertes insats inte att räcka, men det är ett viktigt första försök att bryta en lång och grym och förskräckande samhällsutveckling som en stor majoritet av det filippinska folket länge fått lida under.

Efter ett kortare stopp i Manila flyger vi vidare söderöver mot de sju tusen öarna och när flyget närmar sig Visayas och Bohol tänker jag på allt det underbara som mina resor i Filippinerna gett mig. De fantastiska dagarna i strandhyddan på Alona Beach, långt innan den stora turistströmmen hittade hit. Jag minns fortfarande smaken av den läckert färska fruktsalladen med mango, papaya och ananas överströdd med cocos och med söt rinnande condensed milk överst. Och den gudomligt vackra Lake Taal, mitt lilla hus vid foten av Mount Mayon, risterrasserna – världens åttonde underverk – högt däruppe i Cordilleras och som i ett annat Filippinerna. Och Nemesias bror som hade en båt som tog oss till Balicasag över det blanka, varma havet med flygfiskarna som sällskap. Och natten med gänget där på gatan utanför det enkla hotellet i Tagbilaran då jag drack cocosvinet Tuba blandat med San Miguel och alla sjöng My Way och jag vaknade upp morgonen därpå utan antydan till baksmälla. Och längst upp i Luzon, i Claveria, när jag hörde ABBA dundra ur högtalarna och minsann kunde berätta att Björn, Benny, Anni-Frid och Agnetha inte alls är amerikaner utan svenskar! Och alla kvällar i ensamhet på olika sjabbiga och enkla hotell med fläkten surrande och Freddie Aguilar i lurarna som den perfekta och kongeniala tolkningen av ett land och ett folk.

Äntligen tillbaka alltså. Känner mig lycklig.

20180114_170431
Flygplatsen i Tagbilaran, Bohol

[Next]

Kommentarer

En kommentar på “(1) Resan dit”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s