Min svärfar, Lucio T. Tagaro Sr, som jag enligt filippinsk tradition helt enkelt kallade Papa gick bort 2016. Sista gången jag träffade honom var vid förra besöket här, år 2010. Redan då var han sjuklig och det kändes som att det nog var sista gången vi sågs.
Jag vill idag gärna kunna säga att vi hade en nära relation, men tyvärr var det inte så. Det var alltför långt mellan besöken, alltför många hinder, alltför stora språkproblem att ta sig förbi för att vi skulle komma varann nära. Men jag tyckte ändå mycket om honom, han var en kraftfull och ödmjuk man med ett vackert och smittande leende. Jag har hört berättas om hur han i sin krafts dagar kunde fridyka och stanna länge, länge under vattnet.
Första gången vi sågs var när jag kom till Adlawan 1986. Hans utseende avslöjade tydligt den spanska härstamningen. Under lång tid var han barangaykapten och gjorde mycket gott för barangay Adlawan. Han såg till att de pengar som var ämnade för upprustning av vägar och infrastruktur i Adlawan verkligen användes på det sätt de var avsedda, att alla fick nytta av dem, att de underlättade allas liv under de knappa omständigheter som rådde.
Många kvällar satt vi ute i det varma mörkret framför huset och påbörjade ett samtal. Men Papa var blyg för att tala engelska och ofta kom vi inte så långt i våra samtal. Det blev i stället många leenden och många skratt. Papa fick också se många av sina barn flytta utomlands. När barnen kom hem och hälsade på var han glad och lycklig, vid avfärden följde han alltid med till flygplatsen och satte sig lite vid sidan om och grät.
Nu ska vi åka till kyrkogården som ligger i närheten av Valencia High School. Familjen har en egen gravplats, ett litet enkelt mausoleum av betong där de bortgångna familjemedlemmarna kommer att få sin sista vila. Förutom Papa är också Emma begraven här. Hon är mor till en av mina barns kusiner och omkom i en olycka på vägen mellan Tagbilaran och Valencia.
Nu vilar de båda här. En kvinna som dog alldeles för tidigt och en man som fick leva ett helt liv, nu ihågkommen för den han var och för sin insats för allas bästa i den vackra barangayen Adlawan.
Vi står tysta, tänder ljus på gravarna och låter minnena komma.
Ronnys texter 