Andra kvällen är det Teachers Night. Det är lärarna på High School i Valencia som ska underhålla. Barnens kusin Odof är en av dem. Givetvis åker vi dit.

Evenemanget ska starta klockan sju, men det är Filipino Time, vilket innebär att det inte startar sju utan helt enkelt senare, när alla är klara och alla har kommit.
Först den sedvanliga filippinska öppningen med nationalsång och bön och välsignelser. Sedan musik av ett band och sen en lång räcka av tal, en parad av nu vuxna, tidigare elever från olika årskullar, tack till sponsorer och annat som vi inget förstår av. Lite grand börjar stolen kännas obekväm.

Men sen äntligen det alla tusen personer kommit för:
– And now at last what we are all waiting for, the teachers will dance!
Under publikens skrik och skratt och oförställda förtjusning dansar den ena gruppen lärare efter den andra däruppe på scen. Män, kvinnor, ung och gammal. Rytmiskt, följsamt, kropp och själ.
Det är lätt att romantisera och förenkla när man vill förstå och beskriva andra kulturer, det blir ofta schablonartat. Jag tror inte så mycket på ”rytmen i blodet”, men visst finns det en kraft i detta som berör. Man ser det ofta i Filippinerna, hur folk inför andra gärna uppträder, dansar, sjunger, bjuder på sig själva. Det finns något här som inte längre finns hos oss, något som den kulturella fernissan ännu inte lyckats täcka över. En slags obändig naturkraft, som hittar rätt in i själen på åskådaren.

Jag frågar efteråt hur många av skolans lärare som deltog. Svaret blir:
– Alla så klart! Du kan inte bli lärare här om du vägrar dansa!

Ännu inte dags

Börjar det inte snart?