Augusti 2017

Från lettiska Riga tog vi bussen till Vilnius, huvudstad i Litauen. Landskapet som passerar förbi är platt med omväxlande åkermark och skog. Jag vet inte exakt när vi passerar gränsen, men plötsligt är det uppenbart att vi befinner oss i ett annat land. Vid vägkanterna ser jag kors och madonnafigurer. Inser redan nu att religionen betyder mycket i Baltikums största land.

De första intrycken av Vilnius är färgade av dagarna i Riga. Det känns lite som att besöka den fattiga kusinen från landet. Den prakt och nästan insmickrande omsorg om staden som fanns i Riga saknas i Vilnius. Jag förstår att jag måste stänga dörren till Riga och låta Vilnius ta plats. Efter rätt mycket resande världen över har jag lärt mig att alla platser har något att ge, alla platser är värda att upptäcka. Det finns inget sämre eller bättre, men det finns olika. Jag reser för att se hur det är, inte för att jämföra och gradera. Så, efter några dagar har också Vilnius hittat in i mitt hjärta.

Old Town i Vilnius har inte den blomstersmyckade och nästan inställsamma charm som fanns i Riga. Vilnius är lite råare, lite mindre polerat, lite mindre turistanpassat, lite mer krävande för en tredarsturist. Men också här finns den trivsamma atmosfären i de smala gränderna och valv mot vackra och stämningsfulla innegårdar.

Vilnius bjuder på en guidad stadsvandring. Den kostar inget, men vi får gärna lämna dricks efteråt. Jag undrar om guiden är avlönad eller om lönen är våra gåvor. Guiden är kunnig och vet hur man fångar in en grupp, hon berättar lagom långt, initierat och engagerande.

Litauen ockuperades av Sovjetunionen 1940 och många litauer deporterades österut. 1941 intog nazisterna staden och hälsades först av många litauer som befriare. Men ganska snart började förföljelserna av judar och andra grupper. Judarna i det lilla och det stora ghettot transporterades ut från staden. I Litauen fanns inga regelrätta koncentrationsläger, men väl ”platser” där nazisterna metodiskt utrotade judar och andra grupper. Runt 200 000 av Litauens judar förlorade sina liv under denna period.

Litauen är också det land som sist kristnades i Europa, under 1400- och 1500-talen. Bytet av tro och Gud skedde i bokstavlig mening ungefär som somliga under sitt liv väljer att byta åsikt, som att ta på sig en ny skjorta. De hednatroende litauerna fick ett linne i utbyte mot att nu vara lojala mot den kristna Guden. Många fann erbjudandet så lockande att de lät sig kristnas många gånger om.

Vilnius är kyrkornas stad. I ingen annan stad som jag besökt har antalet kyrkor varit så stort som här. Eftersom jag älskar kyrkorummets stillhet och dess meditativa påverkan blev det många och långa besök i kyrkor av de mest olikartade utseenden och interiörer. Jag öppnar inte kyrkodörren för att känna mig närmre en gudomlig makt, jag går in för att lyssna på och andas in den meditativa tystnaden och beundra och söka förstå arkitekturen och konsten och symbolerna och hur dessa formats av historia, trosinriktning och kyrkotradition. Det lär finnas icke-troende som finner kyrkor ointressanta. Men religion och kyrkorum är ett av de främsta uttrycken för mänsklig kultur och funderingarna över hur människor genom alla historiska epoker skapat sig sina gudar och beläten och tempel för andakt är en av livets allra mest intressanta tankebyggen.

Genom Vilnius rinner floden Vilna. Om man kommer från Old Town och passerar floden befinner man sig plötsligt i republiken Uzupis (som betyder ”på andra sidan floden”). Bron över floden är prydd med hänglås, hundratals insegel på evig och obruten kärlek. Men, som guiden upplyste oss, många får återvända och klippa upp låsen ty evig kärlek har det svårt även i Litauen, skilmässor är mycket vanliga.
Republiken Uzupis bildades den 1 april 1997 i ett område som hade prägel av konstnärskoloni. På nationaldagen den 1 april rinner öl i stället för vatten ur kranen på torget. Republikens konstitution finns översatt till runt 30 olika språk, alla finns de uppsatta på en mur längs efter Paupio Street.

Förresten, Uzupis konstitution, som kom till över några sejdlar öl, är läsvärd. Den finns här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/U%C5%BEupis#Konstitution

Så var det Frank Zappa.
Under Sovjettiden gjorde den kommunistiska ockupationsmakten om många kyrkor till muséer eller sportarenor. Folket skulle inga andra Herrar hava än politrukerna i Moskva. Barockkyrkan St Casimir blev därför ett museum över ateismen!
Jag kan förstå det lite märkliga i att den gode Zappa står staty i Vilnius. En anledning kan så klart vara att det är helt i sin ordning, eftersom alla städer borde ha en staty av Zappa. En annan och kanske mer trolig förklaring är denna: Känslan hos det litauiska folket att leva under sovjetisk ockupation och känslan som uppstår när man lyssnar på Zappa är delvis densamma: Crazy!