I Filippinerna görs en indelning av kommunerna baserad på medborgarnas medelinkomst. Nivå ett innehåller de rikaste kommunerna, nivå sex de fattigaste. Valencia är en kommun på nivå fyra. Här bor runt 30 000 personer, fördelade på 30 barangayer eller barrios. Adlawan (Solbacken), där mina barns mor föddes, är en av dem. Barangayerna vilar tryggt inne i palmskogen, på norra sidan av vägen som följer kustlinjen. Kommunens centrum, Poblacion Valencia, ligger intill och på ömse sidor av samma väg. Här är ständigt fullt med folk och fordon.

Att ta sig från villan till Poblacion Valencia med bil tar bara några minuter. Men ofta promenerar jag, mest för att få chansen att prata med människorna, ta bilder, känna på faran från vägen som befolkningen lever med dygnet runt. Promenaderna ger mig nånting som inte finns härhemma, men kanske en gång fanns då Sverige hade en levande landsbygd ovetande om den kommande kvävningsdöden. Promenaden fylls av möten med människor, de är alla vänliga, öppna, välkomnande. Inte alla pratar engelska, men nyckeln till kontakt i detta underbara land är alltid densamma, ett leende.

Jag pratar med många under min promenad, de allra flesta uppskattar att bli fotograferade. Ett barn gömmer sig blygt under ett paraply, en överförfriskad man gör några tuffa gester framför kameran, några kvinnor som hänger vid sin sari-sari-store skrattar och ler blygt år främlingen som vill ta en bild av dem.

Trafiken har tätnat för varje besök här. Alla färdas fort, bilar, lastbilar och motorcyklar kastar sig fram på vägen i farter som vi härhemma bara tillåter i obebyggda områden. Det är vägens hårda fordon som i alla lägen har företräde, tutandet ser till att människor och djur håller sig undan. Ett felsteg vid fel tillfälle är allt som behövs för att sätta slutlig punkt för ett människoliv. 2015 dog 10 000 personer trafikdöden i Filippinerna, trafiken här är därmed fem gånger farligare än den svenska. Vägens hårda och obarmhärtiga flöde kontrasterar mot den övriga upplevelsen av landet.

Motorcyklarna fungerar som transportmedel för hela familjer, ofta har tre, fyra eller fem personer packat ihop sig på en hoj. Som mest räknade jag till sex, fyra vuxna och två mycket små barn obekvämt inklämda mellan de vuxna.

Husen ligger tätt och de flesta också väldigt nära vägen. Många är av sten, andra är traditionella nipa huts, en del använder korrugerad plåt i tak och väggar. Växtligheten är frodig, bananstockar hänger ned nära vägen. Jag passerar en tuppfäktningsarena och ett flertal mindre sjukhus som ägs av den rika, mäktiga och (för att uttrycka det milt) politiskt intrigerande familjen Lim. Att stöta sig med dem är ett risktagande.

Inne i poblacion finns de allra flesta butikerna samlade. Här finns också marknaden som likt de flesta marknader runtom i världen är en fest för öga och näsa. Närmast ingången en avdelning med allt möjligt, sen tyger, kläder och textil i stora högar. Några trötta försäljare har somnat på sitt utbud. Efter kläderna avdelningen för frukt och grönsaker och sedan om man fortsätter ytterligare en bit bort, fisk, kött och skaldjur.
Marknaden är en utomhusmarknad, men har ett tak av presenningar, textil och plåt, solljuset silar ned och skapar ett rum därunder med varierande mängd av mörker, ljus och färg. Här vill jag alltid stanna länge och njuta av färgerna och lukterna och söka ögonkontakt med alla som följer min vandring, betrakta alla ansikten som berättar om ett hårt liv i fattigdom och knappa omständigheter, lyssna på de skrattande barnen som ännu har hela livet framför sig och som förhoppningsvis kommer växa upp i ett Filippinerna som rör sig i en annan och bättre riktning.

 

[Previous]         [Next]