till mina barn

Våren 2018

ETT

Februarikväll.
Ingen snö i luften,
ingen bitande kyla mot huden,
allt på sina vanliga platser.

Du och jag i en soffa, två meter från varandra.
Månen ser oss mellan persiennens lameller.
Våra blickar möts inte,
din mun formar ord,
förstår du att de handlar om Slutet?

I mitt bröst som blivit till sten,
ristar du budskapet,
obarmhärtigt och definitivt som runskrift.
Och plötsligt allt som i slow motion:
varje rörelse, varje ord, inpräntat, evigt.
Saker plockas ihop, några lådor töms,
tysta mil in till staden.

Livet vände.
Kör ensam tillbaka till havet och de svarta isarna.
Månen ser mig komma tillbaka,
med ensamheten som en oönskad tatuering på min kropp.

TVÅ

I en fjärran by växer ett akaciaträd,
åldrat och rikt förgrenat,
som ett blodomlopp under himlen,
en stamtavla över män och kvinnor,
som levt sina liv i trädets närhet.

Berättelsen om mig finns inflätad i grenverket.
Vart femte eller tionde år har jag kommit hit.
Men kanske inte mer?
Kanske min resa till trädet nu ställts in?
Detta obarmhärtiga aldrig.

Under den sista seglatsen när seglen revats,
och medvetandet krampar av syrebrist,
då tyr jag mig till trädet,
i en ljus allra sista sekund
och undrar om
mannen från de svarta isarna för evigt får bo vid dess fot,
tillsammans med alla de andra som vandrat under dess krona.

TRE

Dygnen andas allt långsammare och
ger plats åt smärtan,
som likt en översvämning dränker medvetandet.
Ångesthanden,
som inifrån greppar min hals,
bär dödens vikt.

En kväll i april då skymningen stryper ljuset under den blygrå himlen
och isflaken långt därute glider mot sin död
och gässen och svanarnas tusenåriga skrik färdas över vattnet
då,
plötsligt, oväntat, knivskarpt
flödar allt därute gränslöst in i medvetandet.

Under några sekunder talar havet och fåglarna till mig,
i den järnhårda ångesten förvandlas något
och himlen och vinden och vattnet
blir nåt annat,
ett okänt partitur,
ett ljus eller ett mörker,
en klippa att stanna på eller kasta sig från.
Och mångatan rakt in i hjärtat.

FYRA

Vandrar ofta runt i landet som upphörde.

Här ligger det! Vårt Forum Romanum! Ruinerna. Utspritt och naket.

Där, nedanför kullen, ligger resan från söder till norr, från Stockholm till Kvarkens kust, genom ett dimmigt svenskt decemberlandskap. Jag minns ännu orden. Ser allt. Hör allt.

Strax intill finns tältet vi hade svårt att resa i värmen runt de norska fjordarna. Här blev vi till.

Jag ser älgarna under vår balkong, ljuset från den kalla stugan i oktobersnön, du sittande under bordet gråtande och bedjande. Rådjursögonen. Du som bad mig.

Jag hör våra samtal om barnens namn och ser min glädje – och din glädje – över alla nya steg, alla år som gick, allt som blev bra, allt som glöder.

Och alla resorna österut till ursprunget, det andra livet, att samtidigt komma bort och hem.

Jag hör också alla skratten och alla bråken och ser allt som kunde ångras. Och allt som måste bli.

Här framför mig ligger mitt liv, vårt liv, tre decennier av oss.

Jag hör också allt tydligare tidens steg,

en jätte som långsamt tar sig uppför en trappa.

Jag vet att glömskans trupper smyger sig närmre,

så jag tänjer medvetandet för att minnas allt

och långsamt, likt landhöjningen vid en norrländsk kust, dyker det dolda upp över ytan.

Förstår plötsligt mer.

Ser oss.

Det vi var.

Längtande.

Glödande.

Levande.

Vittrande.

Till sist Inget.

FEM

Ett fragment av en dröm:
Vandrar ensam in i ett mörker men till en upplyst plats,
som jag känner igen.

Det brinner en eld, ett bord är dukat fast timmen är sen.
Lågorna skapar rummet.
Mina föräldrar kommer leende mot mig.

Sen blandas tiden om.
Mor och far blir stilla och orörliga som bergskedjor.
De blir allt som nånsin funnits.
Och du min älskade syns svagt bakom snön som allt tätare faller mot passen.

SEX

Jag har stött på honom förr, vi är inte främmande för varandra.
Han har ofta varit min fiende, men blir under några vinterdagar min vän.
Jag följer honom, vi vandrar ut på isen, talar lågmält med varandra.

Vinden isar mina kinder, det är kallt som i livet.
Mannen ser på mig och säger: längre ut är isarna svagare.

Han pekar, argumenterar, vill övertyga.
Han berättar om öppet vatten utanför de sista öarna, målar ljusa bilder av en mörk värld under den frusna ytan. Han säger: det kommer gå bra.

Tonartsbyte.
Isens gåtfulla språk skrämmer, smällarna som från gevär, de snabba ilande pulserna, klirret som av glas, den frusna sången.
Mannen ser att jag tvekar och tackar för sällskapet.

Men inget är som förr.

SJU

Under månen, nära ytan
flyger den ljusa fågeln snabbt över det stora mörka havet.
Över snön. Över isarna. Över vattnet.
Tyst. Snabbt. Tveklöst.

Fågeln gör sin uråldriga resa,
från Afrika till Kvarkens kust.
Jag har alltid sett den,
men plötsligt betyder den nåt annat än förr.
Nedräkningen. I ensamhet.

ÅTTA

Förmiddag
En liten fågel flög runt i sin värld,
men krockade med min
och det hus jag byggt.

Flämtande och darrande, liggande på sidan fann jag den på verandan,
bar in den i värmen.
Kände skuld.

Eftermiddag
Betraktade hur den långsamt återvände till sitt fågelliv.
Åter bar benen, den började vrida på huvudet, den öppnade sin näbb.
Bar ut den, såg den vandra iväg mot gräset,
såg den krypa ner i en grop vid en sten.

Afton
Fann att den lämnat sin grop.
Kanske gav jag den livet åter?
Kanske var det den som i kvällningen sjöng intill min veranda?
Något i världen blev annorlunda.

NIO

Under min barndoms somrar stod min säng nära en öppen spis,
elden var en ständigt trygg famn.
Jag tänkte på lågorna som en evig och utsträckt hand från jägaren och bonden.
De falnande glöden blev världens ögon på mig och
havets dån bortom de sista granarna var som
andningen från ett medvetande mer påtagligt än en Gud.

Nu sover jag inte längre intill den öppna spisen
och jag vet att havets dån är vågornas skvalp över stenarna
och motrörelsen från vattnet,
när det kastar sig tillbaka.
Men allt är ändå likadant.

Du och jag tillbringade tid här tillsammans.
Du bar ett barn som var vårt
och som nu ibland finns här
och ser in i lågorna
och känner värmen från den trygga famnen
och hör havet
och gör återstoden möjlig.

TIO

Till vintern,
en bit in i mörkret och
några mil från staden,
på den tunna remsan mellan skog och hav,
kommer jag och sonen att stå,
med stjärnkikaren riktad rakt upp
mot stjärnor, galaxer och nebulosor.

Två varma,
bultande hjärtan under en evigt kall Vintergata.
Hur livet än blev så fanns jag ändå här en stund,
under den välvda ljusbeströdda duken,

tillsammans
med kärleken,
med dottern,
med sonen.

Och för alltid,
men i en alltmer sargad bild,
rådjursögonen.

ELVA

Tavlan.
Fönstret mot havet.
Vattnet orörligt som en väntan.
En segelbåt fast i stiltjen.
Ett par svanar på en sten med halsarna tryckta mot kroppen,
som nygräddade maränger,
sovande kanske.
Ett rådjur plötsligt stillastående i vattenbrynet,
ser mig men visar ingen rädsla.
Ögonen som om världen stannat.
Allt onaturligt stilla.
Ögonblicket som en vattendroppe på en solvarm sten.