Juli 2012

Har just kommit tillbaka till platsen-där-man-låser. Har alltså varit på platsen-där-man-inte-låser.

Vi lämnar Sverige i mitten av juni, åker Silvervägen förbi Skellefteå, Arvidsjaur och Arjeplog. Enligt familjetraditionen övernattar vi i Vuoggatjålme. Jag pratar med Helambs som driver turistanläggningen och dessutom bor här året om. Jo, våren och försommaren har varit kall, växtligheten ligger bara i startgroparna trots datumet i almanackan. Vattnet i sjön är isande kallt, inte ens sonen som knappast brukar rädas lite kyla vill doppa sig.
Passagen över fjällryggen har aldrig varit så vacker som denna gång. Blå himmel, snö långt ned på sluttningarna och en spirande spröd grönska nere i dalarna och runt fjällbäckarna. Vi stannar flera gånger och bara njuter av den vidsträckta utsikten.
På kvällen dag 2 är vi framme. Sista biten åker vi bilfärja. Vårt resmål ligger en bit ut i Atlanten. Där väntar M och J på oss.

Detta är alltså platsen-där-man-inte-låser. 250 personer bor på ön, alla känner alla. Men världen tränger sig på. Grannen är numera en ungrare som flytt hit för att slippa sin svåra pollenallergi, en kvinna på ön är gift med en man från Pakistan. På ön finns numera också en hotellanläggning där europeiska fisketurister hyr rum eller stugor.
Här hälsar man på hos varann som man en gång också gjorde i Sverige. Otvunget, utan förvarning, utan några förväntningar. Trevligt bara att pratas vid ett tag. Man är ju grannar på en vindpinad ö, man behöver varann. I alla tider har man hjälpts år med att bärga fisken ur Atlanten. Även om fisket förändrats finns samhörigheten kvar. Det råder en välkomnande, generös och vänlig stämning på ön. Även de utifrån kommande tas emot med öppen famn.

En dag tar M bilen ned till färjan för att åka till sjukhuset i Tromsö. Han lämnar bilen vid färjan men låser den inte. Här låser ingen. När vi går ned till hamnen den 23 juni för att fira St Hans tillsammans med alla andra öbor så står alla husen öppna. Utom huset vi bor i, det låste jag som siste man ut. M berättade sedan för mig att ”nej, det var onödigt, så gör vi inte här”.
Sista dagen tar vi en båttur ut till ön F. Kaptenen är en vän till M och J. Som många på ön är han djupt troende. Ute på öppet vatten möter vi Hurtigruten och vår lilla yacht tar sig genom svallvågorna till tonerna av Barnatro.
På ön bodde en gång 200 personer, nu finns bara sommarboende kvar. Det är så vackert att orden tryter. En bergvägg reser sig lodrät upp ur havet, framför den vitmålade välhållna hus omgivna av fuktigt grönt. Framför gräsytan en bred och tropiskt vit strand, som om man vore i Filippinerna. Och sedan den eviga och djupblå Atlanten. Idag nästan spegelblank så långt ögat kan se.
Ön omtalas förresten som ”a secret paradise”. Inget kunde vara sannare, en av de allra vackraste platser jag sett.
Vad heter ön? Och vad heter platsen-där-man-inte-låser? Nej, det får du inte veta.
Bäst att slå vakt om paradisen.