New York

Maj 2017

Till New York åker jag vart fyrtionde år. Förra gången jag var där var Gerald Ford president och USA hade just förlorat Vietnamkriget.
Vi bor nu långt ned på Lower Manhattan nära Wall Street. Det blir många dagslånga promenader i riktning Central Park. The Big Apple är väl knappast en lika vacker stad som Sankt Petersburg. Snarare vill man använda ord som maffig och varför inte lite skrämmande. Underbar är mixen av all världens folk, alla kontraster, alla språk, alla ansikten, alla färger, allt olika. Och sällan riktar man väl sin blick uppåt så ofta som man gör i denna stad.

Visst har staden charm. Charmen syns väl tydligast när man promenerar igenom alla dessa stadsdelar med helt olika och unik karaktär: Chinatown, Little Italy, So-Ho, No-Ho, the Village. I hjärtat av New York pulserar världens vägkorsning, Times Square. Kommer aldrig glömma mannen mitt i trängseln på Times Square, svårt inklämd i folkmassan, sittande i sin rullstol. I knät en liten hund utklädd till fest med tofs i håret och tjusig klänning. Fritt springande någon meter framför rullstolen ytterligare två likadana små hundar, festklädda de också. Och med vänster hand styr mannen en barnvagn där ytterligare en finklädd hund ligger nedbäddad. Synd jag inte lyckades föreviga ekipaget. Kändes verkligen USA.
Givetvis besökte vi också Rockefeller Centre, den imponerande Central Park och den mycket vackra St Patricks Cathedral. Länge stannade vi vid September 11 Memorial, en smakfull minnespark till minne av de tusentals som dödades vid terrorattacken. De raserade huskropparna har ersatts av två stillsamma vattenkonstverk av exakt samma storlek som bottenplattan på de raserade tornen. Namnen på alla döda finns inskrivna på ovansidan av den mur som omger plattan.

På kvällarna ser jag på CNN. Kväll efter kväll diskuteras Trump. Finns det nåt skumt i hans kontakter med Ryssland? Varje dag 20 nya experter. Man diskuterar vad som kan tänkas hända om det som kanske har hänt faktiskt har hänt. Men ingen vet. Timme efter timme sköljer politikens dokusåpa över det amerikanska folket. The show must go on. Inte konstigt att bara hälften av befolkningen ids rösta.

För mig var den största upplevelsen av New York den sena kvällspromenaden över Brooklyn Bridge. Manhattan Skyline med sina skrapor likt olikstora bergstoppar, den täta trafiken nere på FDR Drive, båtarna på East River, alla dessa tiotusentals ljuspunkter, alla dessa människor i natten, alla dessa lukter, alla dessa röster och sirener och blåljus och den svaga brisen från Atlanten. Underbart.

Och lika stort var besöket på Ellis Island, en ö sydväst om Manhattan, nära Liberty Island där frihetsgudinnan fortfarande blickar ut över vattnet.
Det var hit de allra flesta immigranterna kom, det var här de satte sin fot på amerikansk mark. Idag är hela området ett museum. Många av mina förfäder gjorde resan över Atlanten. För en del gick det bra. För andra slutade det illa.
Min farfars syster Jenny kom hit 1911, bara 18 år gammal. I början placerade släktingarna i det gamla landet bilder av henne på hedersplats i vardagsrummet. Men kontakten med henne avbröts och bilderna plockades ned. Det blev tyst. Jag har länge letat spåren efter henne. Försökt följa henne. Jag vet nu en del. Men mycket saknas. Hennes liv ser ut att sluta i en massgrav på Hart Island, en bit öster om Bronx. Ensam, saknad av ingen, efterforskad av ingen. Tills nu.

Läs mer om Jenny här

Båten ut till Ellis Island passerar även Liberty Island. Det regnar häftigt så jag beslutar att se gudinnan inifrån båten. Hon syns där bakom regndropparna. Frihetens fackla pekar rakt upp i himlen.
Jag förstår hur det kändes för immigranterna att välkomnas av henne. Friheten i det stora landet lockade och fanns verkligen. Nu avtecknar sig statyn endast svagt där bakom regndropparna. Eller förresten, är det verkligen frihetens gudinna? Är det inte Trump som står staty? Otydlig är hon i alla fall där bakom regnet. Otydlig har hon länge varit.