High School i Filippinerna omfattar högstadiet och sträcker sig dessutom en bit upp i den svenska gymnasieåldern.
Valencia High School ligger en bit norr om Poblacion Valencia. För att hitta till skolan tar man vänster vid Santo Nino Parish Church och följer en uppförsbacke som slingrar sig genom den tropiska grönskan.
Jag har varit här flera gånger förut, men vill alltid återvända. Denna gång kommer vi lite grand vid fel tidpunkt, en del övar på dansuppvisningen inför fiestan, andra är upptagna med prov, ingen egentlig undervisning pågår.
Barnens kusin Odof är lärare på skolan, han visar oss runt. Vi kikar in i lärarrummet och stannar sedan en längre stund i det klassrum där han oftast undervisar.

Eleverna här har sitt eget klassrum, en trygg hemvist som de kan sätta sin egen prägel på. Ämnet kommer till dem, inte tvärtom som i Sverige. Klassrummet är lite slitet, men fyllt av elevernas arbete och omsorg. Varje elev har en stol med en skrivyta på höger armstöd. Elevens namn är målat på framsidan av ryggstödet.
Ställer man sig bak i klassrummet ser man att varje ryggstöd på baksidan ståtar med ordet Integrity. Det är ett vackert budskap, målat i vitt på den bruna stolen. Rummet känns levande, det är mycket färger och elevernas närvaro är påtaglig, verkligen ett riktigt hemklassrum. Min son säger att motsvarande klassrum i Sverige mest liknar en sjukhussal.

President Duterte blickar ut över klassrummet från sin hedersplats på den bakre väggen.

Skolgården är underbart vacker. Fyra stora träd dominerar ytan, deras enorma och inbäddande mjuka bladverk växer likt ett skyddande paraply över skolgården. Hela den kuperade skolgården är som ett konstverk av målade stenar i olika mönster och ringar och planterade växter och blommor och små stigar. Det är den vackraste skolgård jag sett. Jag vill stanna länge här, som tidigare lärare i den svenska skolan blir jag lätt tårögd av att se en så positiv och kreativ utemiljö. På något sätt säger det också nåt om de stora barnkullarna och barnens stora betydelse i det filippinska samhället.

 

Det finns så mycket jag skulle vilja prata med lärarna här om, men det är fel tidpunkt, det får bli nästa gång. Jag är full av funderingar över hur elevernas skoldag ser ut, om det finns mobbning och hur man i så fall hanterar det. Apropå den svenska debatten blir jag också nyfiken på om det förekommer sexuella trakasserier. Skoluniform är självklar, finns det nån diskussion om det?

När jag första gången kom hit på 80-talet var besök av västerlänningar ovanliga. Jag blev därför väldigt uppmärksammad. Så är det inte längre. Men fortfarande väcker vårt besök nyfikenhet. Alla ler vänligt, det känns fint att få le tillbaka. Stämningen är positiv och vänlig. Om Filippinerna sätter sig i rörelse i en bättre riktning än tidigare (kanske man redan gjort det!) så finns en ljus framtid att vinna, det känns som att det mesta vore möjligt.

Jag har alltid tänkt att all förståelse för människors liv och villkor måste grundas i en insikt om att allt i grunden är väldigt lika. Förståelse blir annars omöjlig. Vi är inte artfrämmande för varandra. Tvärtom, vi förstår varandra. Det måste vara grunden. Sen kan man börja fundera över skillnaderna. Över hur olika men samtidigt så lika allting är.
Sverige har mycket att lära av Filippinerna. Så är det. Övertygelsen växer sig allt starkare för var dag. En del av mig vill stanna här.

[Previous]      [Next]