(13) Alona Beach, Panglao Island

När jag för mer än 30 år sedan reste runt i Asien första gången var Filippinerna det sista egentliga resmålet. Efter Filippinerna följde några ensamma dar utan pengar i Hongkong i väntan på resan hem.
En del av tiden i Filippinerna tillbringade jag på Alona Beach på Panglao Island. Stranden med den perfekta vita sanden sträckte sig mellan två uddar och var fortfarande i det närmaste orörd av turism och kommers. Palmerna hängde ner över vattnet som en slags bugning åt denna tropiska pärla.
Vi var inte speciellt många som hade hittat hit. Det fanns några mindre restauranger och några enkla boenden i strandhyddor. Det kostade nästan ingenting att bo och äta. Jag vet att veckan på Alona Beach kom att påverka mig i hög grad, den blev ett påtagligt och tänkbart alternativ till livet därhemma. Alona blev en plats i ett annat land att ständigt bära med sig i sina tankar.

Dagarna på Alona var verkligen så nära en drömtillvaro som det gick att komma. Stranden befolkades inte bara av turister, även lokalbefolkningen kom till stranden, några för att sälja snäckor, andra för att bada eller fiska eller kanske titta lite närmre på turisterna. Jag blev vän med flera av dem, pratstunderna blev många. Vi hade mycket att prata om, några anförtrodde mig saker om andra turister som kommit och lämnat och behandlat dem som andra klassens människor.
Kvällarna tillbringade vi på någon av de få enkla restaurangerna. Maten var god, fiskrätten Escabeche var min favorit, den grillade kycklingen en annan, fruktsalladen ytterligare en. Kanske blev det ibland lite för många öl, man ville liksom inte slita sig från dagen och ljudet av havets rytm mot stranden. Men sömnen var god, den fortfarande varma vinden silade in i hyddan och inget kunde egentligen vara bättre.
Även om hemlängtan mot slutet av resan blev allt större var det svårt att lämna Panglao.

Vi som bodde där umgicks på dagarna och samtalade om de resor vi gjort. Det var många människoöden, allt från festprissarna till de mer ensamma som hade svårt att klara bortovaron från det invanda och ibland hamnade i drogmissbruk. Att resa på den tiden, innan Internet drabbade oss, innebar tidvis stor och verklig påtaglig ensamhet. Mötet med sig själv blev för somliga alltför tufft. Drogerna blev lösningen. Inte alla klarade av att resa tillbaka hem.

Idag är allt detta borta. Alona Beach är ett makabert ställe, där turistanläggningarna nästan klänger på varandra. Jag har varit här vid vartenda besök i Filippinerna och sett hur den ena turistanläggningen efter den andra etablerat sig. Sist, för sju år sedan, tänkte jag att smärtgränsen var nådd. Men det var bara början.

Visst finns risken att se allt detta genom ett romantiskt filter och inte inse betydelsen för det filippinska samhället och det filippinska folket att turismen utvecklas och drar pengar till landet. Men i ett land där det mesta som handlar om kontroll och tillstånd och regler är bristfälligt utformat och där den kontroll som ändå i vissa lägen existerar dessutom kan mutas bort blir problemet gigantiskt. Panglao börjar likna ett avlopp.

President Duterte har insett detta, ett annat av Filippinernas turistparadis Boracay fick under en längre period stänga av samma anledning. Alona hotas nu av samma sak. Jag tror det vore bra om Filippinerna tog tillbaka stränderna. På många sätt är det som sker en ny form av kolonialt övervåld.

Jag tänker på Alona som det en gång var. Jag är genuint ledsen över att det nu ser ut så här. Men jag känner också lycka över att jag för trettio år sedan fick uppleva Alona som det paradis och den pärla det var.

[Previous]        [Next]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s