(11) Dante och Rosalie

Duterte:
My message is that, we are poor, we go to your country to work. The only thing that we ask is that you give us the dignity of a human being, you treat us humanely, be tolerant of our cultural differences and do not abuse our women because it will inflict a long and lasting wound. Maybe this generation cannot and will not forget it.”

Duterte:
”The Filipino is no slave to anyone, anywhere and everywhere.”

Duterte:
”We will count our lives by the hours because apparently, every hour, there is suffering and agony, brutality committed against Filipinos.”

När jag 1986 reste hem från Filippinerna efter mitt första besök var det Dante, Analiehs bror, som skjutsade mig till flygplatsen i Tagbilaran. Jag hade kvällen innan skrivit ett brev till Analieh. Jag gav det åt Dante och bad honom ge det till Analieh när han kom tillbaka till Adlawan. Där nånstans börjar det som sedan blev en familj och ett liv tillsammans. Alltings början.

En kväll under vår andra vecka här åker vi till Dimiao för mat hemma hos Dante och hans fru Rosalie. Tillsammans med sina två barn har de bott i England i många år, men nu flyttat tillbaka till Filippinerna.
OFW (Overseas Filipino Workers) är hårt arbetande människor. Inget arbete, ingen uppoffring är för svår eller för stor när det gäller att bygga och trygga familjens framtid i Filippinerna. Möjligen med undantag av Mexico är Filippinerna det land som har flest arbetare utomlands. Ungefär en tiondel av landets befolkning arbetar i andra länder och skickar pengar hem till familjen och framtiden.

Många OFW arbetar som hembiträden och hemhjälp i Mellanöstern och lever under slavliknande förhållanden. Deras pass beslagtas av arbetsgivaren, våldtäkter och misshandel är vanligt förekommande. Det finns dokumenterade fall där kvinnor bränts med strykjärn. Många hålls inlåsta och isolerade som arbetsgivarens egendom. I Kuwait återfanns nyligen kroppen av en filippinsk gästarbetare som mördats och sedan styckats och placerats i en frys. Bara under ett år dog närmare 100 filippinare i Kuwait.

Dock finns ett hopp, något nytt. President Duterte har uttalat sig med en tidigare aldrig skådad tydlighet och kraft om barbariet. Han lagstiftade om ett förbud för filippinare att resa som gästarbetare till Kuwait. Landet fick av Duterte ett ultimatum: ”Skyddar ni inte våra filippinska gästarbetare kommer reseförbudet att bestå”. Duterte har även utlovat ekonomisk hjälp med hemresa och betalning av böter för gästarbetare som överdskridit sin viseringstid.
Presidentens linje har uppskattats stort av det filippinska folket. Äntligen någon som bryr sig. Äntligen någon som står på folkets sida. Äntligen en förändring. Äntligen någon som uttalar orden.

Det blir en trevlig kväll hos Dante och Rosalie. Deras arbete i England har gett dem möjlighet att bygga ett fantastiskt hus i Filippinerna.
Som vanligt i Filippinerna är umgänget otvunget. Maten smakar utmärkt. Kakan likaså. Gästvänligheten är i mångt och mycket gränslös.
När vi åker tillbaka till villan åker vi med jeepen som har sittplatser på flaket. Jag gör ungdomarna sällskap däruppe. Gör nåt som inte är tillåtet hemma. Njuter av att känna den varma vinden i ansiktet. När vi kommer tillbaka till villan tycker jag att bilturen kunnat vara längre.

[Previous]      [Next]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s