Den långa spanska kolonialtiden i Filippinerna har satt djupa spår, den kortare amerikanska likaså. Landets historia av spansk överhöghet som byttes i amerikansk beskrivs rätt bra i uttrycket ”Filippinerna är 300 år i katolskt kloster och 50 år i Hollywood.” De djupa kulturella och religiösa traditionerna har rötter i det spanska arvet. Språket, mediekulturen, vissa attityder och framförallt den ofta stora okunskapen om landets egen historia hänger samman med den amerikanska perioden och dess kirurgiskt exakta ingrepp i den filippinska historieskrivningen. Efter segern över Spanien som vanns med amerikansk hjälp antog filippinarna att frihetens timme äntligen var kommen. Men USA:s hjälp var skenbar och endast egenintresse, nu påbörjades ett för de allra flesta filippinare fortfarande okänt folkmord där amerikanska trupper brände och härjade och slaktade för att kväva den filippinska frihetstörsten och i stället göra landet till en amerikansk koloni.
Den amerikanska krigföringen mot det filippinska folket kallas ofta det glömda folkmordet, runt 2 miljoner filippinare dog i direkta krigsoperationer eller som en följd av sjukdomar i krigets spår. En vanlig krigsorder: ”I want no prisoners. I wish you to kill and burn, the more you kill and burn the better it will please me. I want all persons killed who are capable of bearing arms in actual hostilities against the United States” eller ”kill everyone over 10” (general Smith till sina soldater).
Aldrig har det varit mera sant än i Filippinerna att det är segraren som skriver historien; efter blodbadet på de filippinska bönderna och motståndsmännen skickade USA båtlaster av lärare till landet, med sig hade de färdigskrivna läroböcker där dödandet av de fattiga och förtryckta filippinarna aldrig nämndes eller beskrevs som vad det egentligen var, ett folkmord.
När den filippinska friheten till sist kom efter andra världskriget har landet fortsatt vara en amerikansk lydstat. Detta ända tills för två år sedan då Rodrigo Duterte började styra landet i en ny riktning, mot en mer reell frihet, mot en mer neutral positionering mellan stormakterna, mot en framtid med möjligheter att på sikt bygga något nytt och bättre.
Ett av de spanska arven (som dock byggdes kring ett befintligt inhemskt och uråldrigt firande) är fiestan och festivalerna.
År efter år sköljer detta firande över landet lika säkert som oceanen sköljer in över den filippinska kusten. Varje stad, liten som stor, varje kommun och varje barangay har en fiesta. Fiestan är i grunden en fest för det lokala skyddshelgonet. Det är också en möjlighet att bönfalla de högre makterna eller be om förlåtelse för begångna synder. Många hem står öppna för alla som vill äta, bekanta som obekanta. Det är mycket glädje, skratt, gästvänlighet, mat och dryck i överflöd.
Fiestan i Valencia håller på i två dagar och cirkulerar kring skyddshelgonet Santo Nino. På aftonen den första dagen, nån timme innan skymningen, dansar ungdomar från Valencia High School framför den korsformiga 150 år gamla kyrkan. Dansen är en hyllning till helgonet. Ungdomarna är klädda i vackra, färggranna dräkter. Dansen och musiken är amatörmässigt spontan, kraftfull och uttrycksfull. Vacker och rörande. Därefter faller mörkret, ljusslingorna i träden tänds och människorna samlar sig till en procession som ska bära Santo Nino sittande på en stol genom hela Poblacion Valencia till ljuset av lyktor och tända ljus.
Vår chaufför Dodong lyckas manövrera bilen ut från parkeringen och vi kör långsamt förbi hela processionen tillbaka till villan. Jag filmar, öppnar ett tag bilrutan och låter musiken, skratten, värmen och atmosfären strömma in i bilen. På kvällen sitter vi åter på vår plats vid havet, dricker några öl och ser blixtarna över Camiguin. Dit ska jag nästa gång jag kommer hit.
Här finns några videor, men filerna är stora, det kan ta lite tid innan de rullar igång.
Use this link to download videos from the fiesta:
Ronnys texter 