Från kustvägen i riktning Tagbilaran svänger vi höger när vi kommer till Loay. Vi har siktet inställt på höglandet med risfälten, de vackra skogarna och de typiska boholska kullarna. Vägen går rätt brant uppåt, det känns lite överraskande att efter livet därnere vid havet plötsligt åka på serpentinvägar som för tankarna till Norge. Lövträd och gigantiska ormbunkar bildar en nästan ogenomtränglig mur av grönska runtomkring oss.
Så småningom kommer vi till The Manmade Forest. Skogsområdet är ett par kilometer långt och ligger på gränsen mellan Loboc och Bilar och består av planterade mahognyträd. Stammarna står glest och lutar sig ut över vägen, grenverken omfamnar varandra rakt ovanför oss. Ett vackert ljus silar ned. Trädens rötter ligger ytligt och liknar tentakler som kryper över och runt stenar och formar ett säreget marklandskap. Många stannar här och tar bilder. Det är vackert och fullt av plötslig frid, ett slags valv med tak och väggar av stammar och lövverk.
Nästa stopp blir Tarsier Conservation Area. Tarsiern, filippinskt spökdjur, eller det lokala namnet Mawmag är en primat som förekommer på ett antal av de filippinska öarna, framförallt på Bohol. För sju år sedan besökte vi en annan plats på Bohol där spökdjuren hölls i fångenskap. Den platsen var mer turistupplevelse än djurskydd. Djuren har nu flyttats till denna nya plats, som mera liknar deras naturliga habitat och där beröring mellan djur och människa inte längre är möjlig. Tarsiern är liten, ryms i en människohand. Det som mest fastnar i minnet är de enorma ögonen, den långa svansen och de fascinerande fingrarna, som både skrämmer och får en att känna en slags samhörighet.
Vi åker vidare och befinner oss snart på Bohols högland som är vackert med oändliga risfält och grönskande kullar. Risfälten här kan givetvis inte mäta sig med de oförglömliga fälten i Cordilleras på norra Luzon, där fälten formats som terrasser som klär bergens hela sluttningar och blir fantastiska speglar åt himmel och moln. Men även här på Bohol är risfälten vackra, en slags poetisk upplevelse av samspelet mellan människa och natur.
Vi passerar Bilar och Batuan och därefter växer sig kullarna ännu högre och blir till ett unikt landskap av flera tusen konformade toppar, gröna denna tid på året, bruna senare under sösongen, då solen och hettan bränt sönder det gröna och låtit det bruna ta över vilket förklarar kullarnas namn, Chocolate Hills. De sägs ha bildats av kalksten som långsamt höjt sig ur havet, men en av folktrons förklaringar är mer poetisk: de pralinformade kullarna är resultatet av olycklig kärlek då en ung jätte förälskade sig i en ung flicka som hette Aloya. Men Aloya dog och jätten grät så mycket att tårarna bildade de runda kullarna.
Promenaden upp till utsiktsplatsen är en mer än 200 steg lång och brant trappa, utsikten däruppe fantastisk. Underbart med den heta vinden i ansiktet, panoramat av kullar och risfält och känslan av att vara långt hemifrån, att få skåda världen.
På vägen tillbaka stannar vi till vid The Buttefly Farm där den tropiska växtligheten gör större intryck på mig än fjärilarna som tycks ha sin eftermiddagsslummer när vi är där.
Veckorna här i Filippinerna innehåller många höjdpunkter. Den galnaste och kitschigaste finns i Bilar. Vi stannar till här vid huset som liknar en båt och byggts av en filippinsk sjöman. Det var hans stora dröm att inreda detta hus efter en förlaga från en båt. Vid entrén får man klä sig i sjömanskläder och sedan vandra runt i de olika rummen som inspirerats av olika utrymmen på ett fartyg. Det hela avslutas med kaffe på taket.
Verkligen så galet att man bara måste gilla det. Sjömansskjortan sitter tajt över min mage och svetten rinner. Det blir många skratt och många bilder. Man känner sig lite fånig, som att någon lurat en att bli Kalle Anka. Jag skulle inte ha gjort detta för sju år sedan. Men nu fanns det ingen tvekan. Något har definitivt hänt.
Ronnys texter 