Lissabon

September 2017

Lissabon är en av världens äldsta städer. Taxichauffören som tar oss till hotellet berättar på knackig engelska att staden förstördes nästan helt i en jordbävning och efterföljande tsunami år 1755. Återuppbyggnaden påbörjades omedelbart, det medeltida stadstänkandet fick då ge vika för nyare stadsbyggnadskonst. Dagens Lissabon är en stad byggd på sju kullar, det är ofta brant, ja ibland faktiskt utmanande brant.

Vårt hotell ligger nära den stora trafikplatsen Praca Marques de Pombal. I mitten reser sig monumentet över Sebastião José de Carvalho, markisen som ledde återuppbyggnaden av staden efter katastrofen. Härifrån sträcker sig parken Eduardo VII uppför sluttningen mot nordväst och når sin högsta punkt alldeles intill Alameda Cardeal Cerejeira. Första kvällen sitter vi häruppe och ser i fjärran hur Lissabons bebyggelse klär de gröna kullarna i rött och vitt innan staden gör halt där floden Tajo möter Atlanten. Mörkret faller, Lissabonmånen lyser vänligt och vi blir länge kvar. Det är verkligen så storslaget vackert att vi anar att denna stad är nåt alldeles speciellt.

Varje morgon promenerar vi nedför den breda Avenida da Liberdade. Mitt på avenyn mellan körfälten finns ett storslaget rum för fotgängare. De tätt växande träden med bark som liknar världskartor bildar väggar och tak och ger en svalkande skugga i den trettiogradiga värmen. Det är behagligt och stilla trots trafiken på båda sidor.

Lissabons himmel är ständigt lika blå och marken under våra fötter är en vackert ljusbrun mosaik av små kullerstenar med omsorgsfullt inpassade svarta mönster av figurer och symboler. Gatubeläggningen finns överallt i centrala Lissabon, när kvällen kommer och lamporna tänds lyser och skimrar gatorna.

Så vidgar sig avenyn och de öppna platserna i stadsdelen Baixa tar över. Först Praca dos Restauradores, sedan det väldiga torget Praca dom Pedro och så Praca da Figuera varifrån man ser de olikfärgade husen på sluttningarna liksom klättra på varandra för att nå den bästa utsikten över staden. Den sista biten ned mot floden följer vi Rua Augusta som mynnar på det enorma torget Praca do Comercio, som kantas av restauranger och i den sena kvällen lyser som guld.

Härifrån är det också nära till Alfama, Lissabons äldsta delar. Gränderna är smala, mycket smala, branta, mycket branta, många och trånga. Här och där små torg och gamla träd under vars grenverk de mysiga fiken och matställena lockar.
Här ligger också den mäktiga katedralen Se, klostret Sao Vicente da Fora från vars tak man ser ut över de vita fasaderna med de röda taken. Den bästa utsikten i Alfama har man kanske från Largos das Portas do Sol. Här blickar man ned på ett helt landskap av hus som kappas om utrymmet mellan höjden och floden. Jag står länge här och njuter av synen, det är en av de finaste stadsvyer jag sett. Ett bestående minne, en bild att aldrig glömma, en bit av Lissabons själ.

Lissabon myllrar av spårvagnar. Linje 28 är den mest berömda. Som turist stiger man på vid Martin Moniz med sittplats garanterad. Linjen tar dig sedan till många av de vackra vyerna, de storslagna torgen och parkerna och till Alfama där vagnen krängande kastar sig nedför de smala gränderna och trängs med tuktuks, bilar och fotgängare. Efter att ha umgåtts med Lissabons kortvuxna och vackra spårvagnar några dagar känns de som levande väsen, vänner som tar dig runt och visar dig staden.
Givetvis tar vi oss också till Belem, Lissabons allra västligaste stadsdel. Bussen följer floden, till vänster passerar vi Ponte 25 de Abril (Europas Golden Gate) med de 200 meter höga tornen och den väldiga, välsignande Kristus på den södra sidan. Två av sevärdheterna i Belem är världsarv, det mäktiga besfästa tornet Torre de Belem samt det pampiga klostret Mosteiro dos Jeronimos.

Det är nåt med Lissabon som gör att man vill förlora sig i varje gränd, stanna på varje torg, titta in i varje cafe och restaurang eller bara sitta en stund precis överallt och titta, lyssna och njuta. Andas in staden. Höra Fadon.

Tågresan till Sintra adderade sedan ytterligare till upplevelsen. Sintra är platsen dit överheten reste för att njuta av sitt överflöd och sin självpåtagna rätt till det allra bästa och allra mest påkostade. I guideböckerna beskrivs Sintra som ett sagolandskap. Det är bara att instämma. Här breder fantastiska skogar ut sig med murgröneklädda stammar och för mig obegripliga kullar av ljusa stenbumlingar som påminner om flyttblock men inte är det. Djupt inne i de drömska skogarna och högt uppe på kullarna ligger makalösa palats och slott med storslagna välvårdade parker som breder ut sig på sluttningarna. Jag kände mig förflyttad till en annan epok, till något jag aldrig förr upplevt. Lord Byron beskrev Sintra som Edens lustgård. Ja, varför inte, kanske finns den här?

Lisbon. Lisboa. Lissabon. Staden som lyser som guld. 5 dar som borde varit 5 veckor.