Efter landningen alltid samma upplevelser och i samma ordning. Först värmechocken när man lämnar planet, sen mängden människor, den höga ljudnivån, upplevelsen av kaos som inte alls är kaos utan bara en onyanserad reflexmässig reaktion på något som är på annat sätt än hemma, och där nånstans på parkeringen en bil och några släktingar som hämtar oss.
Det tar en timme att åka med bil från flygplatsen i Tagbilaran till vårt boende i Valencia. Vägen följer kustremsan, till höger skymtar hela tiden Boholhavet, till vänster finns risfälten, palmskogen och höjderna där en gång kommunistgerillan NPA hade ett av sina starkare fästen. Skymningen faller snabbt, små eldar punkterar mörkret, hundar springer vid vägkanten men undviker disciplinerat vägbanan. Då och då en större poblacion med butiker och kyrka och skola. Fortfarande i kvällningen tät trafik och mängder med människor överallt, vägen är som en pulsåder rakt igenom en kropp som vibrerar av liv. Jag förstår min svåger Juns kommentar när vi för tio år sedan hämtade honom i Stockholm och bilade upp till Umeå. Nånstans i höjd med Sundsvall sa han: ”Här är fint, man var är alla människorna?”
Så ser jag den välkomnande portalen över vägen, Welcome to Valencia, och precis där nere till höger alldeles vid havet ligger Villa Tarcela, på gränsen mellan barangay Tangohay i kommunen Dimiao och barangay Canduao Occidental i kommunen Valencia. Det är redan mörkt, men ljuvligt varmt. Tropiskt fuktigt. Lite regn i luften.
Det är många att krama, medvetandet svämmar över av intryck. Min svärmor, Mama Tarcela, får äntligen krama om sina två döttrar som bor så långt borta, det blir tungt att andas och gråten tränger sig på. Sedan följer middag utomhus, men under tak. Innan jag börjar äta sitter jag trött av resan bara stilla och lyssnar och tittar och tänker och försöker fatta att nu, nu, nu är jag verkligen här igen.
För mig är det sju år sedan sist. Svärfar har lämnat oss, svärmor har passerat de åttio. Mina barns småkusiner har vuxit och förändrats så mycket på sju år att jag knappt känner igen dem. Försöker förtvivlat återkalla alla namn, man vill ju helst slippa fråga. Men det är svårt, på Filippinerna heter dessutom ingen det man döpts till och namn blandas med benämningar, smeknamn och alternativa namn, som plötsligt bara dyker upp ur ingenstans.
Jag är så sällan här, jag kommer aldrig att komma dessa människor riktigt, riktigt nära. Avståndet till dem är för stort, det finns inga genvägar. Så har jag alltid känt.
Men redan första kvällen är det nåt som känns annorlunda än alla andra gånger jag varit här. Kanske har det med åldern att göra. Livet har nått sin nedförsbacke, det oviktiga väger allt mindre. Prioriteringarna blir andra. Människor och sammanhang och relationer betyder nåt annat än tidigare. Sikten är tydligare och allt är mer känslosamt.
Säger godnatt till alla, hittar till mitt rum, packar upp. Lyssnar ett tag till brummandet från luftkonditioneringen. Det känns tryggt och bra. Löftesrikt. Somnar sedan.
Ronnys texter 