Till sist blev du som en vän i en annan tid

Dina ord: ”Berätta om mig”

ETT

Den 14 maj 2017 tar jag färjan från Battery Park på Manhattans sydspets ut till Ellis Island. Den kraftiga och kyliga sydliga vinden och det piskande regnet har förvandlat Upper Bay till en mycket ogästvänlig plats. De flesta passagerare söker sig inombords. Många trängs vid fönstren och ser färjan passera Liberty Island och Frihetsgudinnan som avtecknar sig genom draperiet av strilande regn. Färjan lägger till och några passagerare stiger av. Själv åker jag vidare mot nästa stopp, den plats där Jenny Vilhelmina Andersson från Seskarö utanför Haparanda ankom till Amerika i september 1911.

Under min barndom hörde jag ibland talas om henne. Jag förstod att man pratade om någon som funnits nära, någon som tillhört oss, men som nu var frånvarande. Det fanns ingen levande berättelse om henne, ingen klädde hennes namn med personliga ord. Jag förstod aldrig riktigt hur hon hörde samman med oss, jag minns inte att jag nånsin frågade.

Först när jag långt senare i kyrkoböckerna såg alla min farfars syskon namngivna förstod jag släktskapen. Jenny var min farfars syster, min pappas faster. Hon var den enda kvinnan i farfars syskonskara. Arton år gammal gjorde hon ensam resan över Atlanten. Kanske kände familjen stolthet och beundran när man tänkte på henne. Beslutet att lämna och söka sig en ny tillvaro långt bort från den svåra och knappa tillvaron på den lilla ön i Bottenviken var att ta livet på stort allvar. Hon vågade det som hos andra stannat som en tanke. Kanske bar hon syskonens drömmar på sina axlar. Kanske ställde man sitt hopp till henne. Kanske var hon framtiden.

Familjen hade länge fotografier av Jenny stående framme på hedersplats. Men så småningom bryts kontakten. Bilderna av henne plockas ned. Hennes mor dör 1932, utsliten och svårt märkt av cancer. Berättelsen om Jenny tystnar alltmer, blir alltmer knapphändig, de sista sidorna är helt tomma.

Jag har ett fotografi av Jenny, som hennes barnbarn i Texas skannat in och skickat till mig. Jenny kan vara runt 17 år, i så fall är fotot taget i Sverige, alldeles innan hon reste. Men troligen är hon lite äldre, då är fotot taget i det nya landet. Fotografen har placerat sig på Jennys vänstra sida, i bakgrunden syns en vag kontur av en dörr eller ett fönster. Jenny sitter på en stol, blicken är sänkt, riktad ned mot en blomma, kanske en röd ros, som hon håller i sina händer. Rosen vilar mot en bok eller en tidning. Hon bär en mörk klänning med åtsnörd midja, vit krage och dubbla rader knappar. Runt halsen har hon ett vitt pärlhalsband. Håret är permanentat. Jag ser hennes ansikte från sidan och likheten med brodern, min farfar, är slående. Man kan skönja ett försiktigt leende, en förväntan, kanske också ett stänk av oro.

Jag har betraktat bilden många timmar i någon slags fåfäng tro att den ska avslöja något, att hennes anletsdrag ska berätta det jag vill veta, att det ska finnas någon avgörande detalj som ger svar på mina frågor om vad som hände och hur det hände. Jag vill veta om hon här, vid tiden för uppbrottet, var lycklig eller olycklig. Men bilden ger inga svar, mest ser jag en ung kvinna på väg ut i livet.

 

TVÅ

Jenny föddes 1893 i Njurunda utanför Sundsvall. Modern var Vilhelmina Petronella Viberg från Nordmaling. Fadern var Karl Jakob Andersson från Bygdeå. När de gifte sig 17 november 1895 i Njurunda församling var de redan föräldrar till två små barn – Jenny samt min farfar Karl Artur.

Det finns en bild av familjen tagen omkring 1897 eller 1898. I bakgrunden den tidstypiska fonden med ett naturmotiv. De båda makarna är prydligt klädda och barnen propert påbyltade inför fototillfället. Alla tittar allvarligt mot kameran. Jenny är fem år och står mellan sina föräldrar, min farfar Karl Artur är fyra år gammal och sitter i faderns knä, minstingen Johan Alfons är två år gammal och sitter i moderns knä. Under perioden 1898-1901 kommer familjen att växa med ytterligare tre barn: Nils Viktor, Albert Severin och Per Ragnar.

Karl Jakob arbetar som ölutkörare vid Ljungå Bryggeri strax utanför Sundsvall. Under 1898 och 1899 missköter han sitt arbete och delges ett flertal stämningar. Han döms i augusti 1899 för nio tillfällen av olaglig ölförsäljning. Straffet blir 40 kronor per tillfälle, totala bötesbeloppet 360 kronor. Den 15 maj år 1900 döms han dessutom för utevaro som part i den domstolsförhandling som han kallats till.

Sannolikt klarade familjen inte av att betala det höga bötesbeloppet. Den 3 november 1899 lämnar familjen Sundsvall och tar sig norröver till sågverksorten Seskarö utanför Haparanda. Troligen var flytten ett försök att undkomma rättvisan och det dryga bötesbeloppet. En sådan berättelse förmedlades också i familjen generationerna framåt.

Familjen får sitt hem på Fridhem på Seskarö. Deras hem omnämns som en ”stuga invid sågen”. Jag har besökt platserna där familjen bodde och verkade. Sågverken Sandvik och Granvik som gav Seskaröborna brödfödan. Fridhem där Jenny och syskonen lekte. Den underbart vackra Sorttisviken, sandstränderna i Samakkoviken, Tromsöviken med blicken vidöppen mot havet. Träsket däruppe mitt på ön. Folkskolan. De vackra norrländska björkarna och de karga tallhedarna. De korta, ljusa somrarna och de hårda, kalla och snörika vintrarna.

Karl Jakob arbetar på Granviks såg. Han omnämns som en ”ordentlig och arbetsduglig man”. Vid något tillfälle under 1901 hinner det förflutna ikapp honom, lagens långa arm ser till att han får sona det brott som han några år tidigare begått i Njurunda. Men familjen är fattig och inga pengar finns för att betala böterna. Karl Jakob tvingas därför sona sitt brott i Haparanda kronohäkte. Han sitter frihetsberövad i 38 ödesmättade och livsavgörande dagar, från den 30 april till den 6 juni. Denna händelse blir bestämmande för familjens framtid.

Under tiden i häktet försjunker han i grubbleri över ”orättvist avtjänade böter samt konstruktion av evighetsmaskiner”. Efter frigivandet förblir han ”grubblande och besynnerlig”, utan att familjen alltför mycket oroas över hans tillstånd. Natten mot den 20 december 1901 förändras livet i grunden för Karl Jakob, Vilhelmina Petronella, Jenny och hennes fem syskon, ett av dem min farfar.

Den snart nioåriga Jenny och hennes fem bröder väcks mitt i natten av fadern. Han har sökt fram en kniv och en yxa. På golvet står ett ämbar med iskallt vatten. Han tar av barnen deras kläder och börjar ösa vatten över deras nakna kroppar och förklarar att han ska döpa dem innan han ”på ett bestämt klockslag ska förpassa dem till en annan värld”. Modern som skräckslagen bevittnar mannens vansinnesutbrott lyckas smyga sig ut och tillkalla hjälp. Till sist kan Karl Jakob övermannas och tas om hand. Han förs till Haparanda lasarett och tas sedan in på ”dårvårdsanstalt”.

Kvar i familjens lilla stuga finns de sex barnen, märkta för livet. Fadern försvinner ur deras liv, han är borta lika plötsligt och oväntat som ett blixtnedslag och en svår tid av fattigdom och stora påfrestningar följer. Jenny och min farfar var äldst och säkert de som mest påverkades av det oförklarliga som skett. Minnesbilder lär ha följt dem livet ut. Traumat och den tystnad och det undvikande som följde tog genom åren ut sin rätt. Min farfar förblev livet ut en försiktig och anonym person. Han fanns där, vänlig och lite lågmäld, men syntes skrämd och undvikande. Ingen kom honom riktigt nära.

Karl Jakob låses in på Piteå Hospital. Hans sinnesstämning pendlar mellan lugn och aggressivitet. Han har hallucinationer och anser sig vara förföljd av personer och krafter. Tidvis uppvisar han stor våldsamhet och förstör sina kläder, sängen och toaletten på sitt rum. Han får skyddströja och senare bindtröja. Han pratar ofta om sina maskinkonstruktioner och de elektriska krafter han anser sig kunna kontrollera. Det händer att han smetar ned sig med sin egen avföring. Han har minnen av hur han skulle ”döpa både gumman och barnen emedan de annars skulle fara åt helvete”. Men han ”förnekar med förtrytelse att han skulle haft någon avsikt att döda dem”. Han diagnostiseras med ”confusio” och medicineras med kloral, men utöver det ges ingen vård. 1912 flyttas han till Västervik hospital utanför Kalmar. Där avlider han 1916. Jag funderar ibland över om någon i familjen någonsin besökte honom. Jennys sista minne av sin far var troligen kniven, yxan och de kalla skoporna vatten över hennes nakna kropp. En dörr stängdes och låstes om fadern, han sågs aldrig mera till. Arvet till Jenny blev mörkret som senare följde henne över Atlanten.

Karl Jakob kom från en familj svårt drabbad av sinnessjukdom. Samma år som Karl Jakob intogs på Piteå Hospital dör hans far på samma anstalt. Flera av hans syskon samt flera av far- och morföräldrarna i generationer bakåt var drabbade av olika grader av mental ohälsa. Ett gammalt trauma, en avlägsen flödande källa av mörker rann genom generationerna och dränkte de liv som skulle levas.

Haparandabladet skriver år 1901: ”Genom denna händelse har hustrun med sina många barn råkat i stor nöd”. Vilhelmina Petronella inledde några år efter händelsen en relation med en gift man och familjefar som arbetade som faktor på sågverket. Tillsammans fick de fyra barn, två pojkar och två flickor. De båda flickorna dog unga, pojkarna överlevde och blev halvsyskon till Jenny och min farfar Artur. Faderns namn nämns aldrig i födelseböckerna.

Barnens situation var knappast enkel. Fadern var för evigt borta ur deras liv och modern tvingades arbeta hårt för att klara familjens överlevnad. Kanske fann hon en utväg och en räddning i en relation med en man med högre social ställning. Kanske fick familjen härigenom en något tryggare tillvaro, samtidigt som familjen blev än mer utpekad. Det kan ha varit så.

Åren passerar men fattigdomen och de svåra livsvillkoren består. Det är några år innan första världskriget och utvandringen till Amerika är fortfarande betydande. Några av Jennys morbröder har utvandrat tidigare. Det finns alltså i familjen berättelser om ett annat liv, kanske om förändring och välgång. Vägen till Amerika ligger öppen som en räddning, ett drömmarnas land där det mesta skulle vara möjligt. Jenny bestämmer sig för att utvandra till Amerika och det finns någon där borta som kan möta henne.

1911 upplever Jenny sin sista sommar på Seskarö. När sommaren vänder mot höst i slutet av augusti  tar hon sig ned till Göteborg. Jag har funderat över den sista stunden. Vad sa hon åt sin mor? Åt sina bröder? Nämndes det något om att komma tillbaka? Alla var medvetna om att resan var en väg bort från ett redan lämnat liv till ett liv fyllt av framtid och förhoppningar. Vad säger en mor åt sin enda dotter som lämnar för gott? Vad säger en dotter åt sin mor som blir för evigt skild från sin avkomma? Vad var det allra sista ordet? Och vilka var orden som bara tänktes, men aldrig yppades?

TRE

Den 13 september 1911 stiger Jenny i Göteborgs hamn ombord på ångfartyget Salmo som avseglar mot Grimsby i England. Från Grimsby korsar Jenny den engelska landsbygden med tåg mot Glasgow och stiger den 16 september 1911 ombord på s/s California för att resa över Atlanten. Hon tycks ha rest ensam. I hennes tankar måste sorg och förväntan ha blandats. Men hon vet ännu inget om den inre medresenären, om det mörker som jagat hennes far och farmor och släktingar i flera generationer bakåt och som nu följer henne över det mörka vattnet till det nya landet.

Den 25 september 1911 närmar sig s/s California hamnen i New York. Vid infarten till Lower Bay stiger en inspektör ombord. Hälsan hos de som rest med dyrare biljetter kontrolleras och de allra flesta av dem får lämna båten när den anlöper hamnen. Övriga passagerare, de som färdats med billigare biljetter i båtens mörka innandöme, förs med mindre båtar ut på Upper Bay till Ellis Island för att genomgå en bedömning av hälsa, vandel och ekonomi.

*

Etthundrasex år efter att Jenny ankom till Ellis Island befinner jag mig här och vandrar samma väg som Jenny från bryggan upp mot den stora byggnaden. Trots att regnet piskar vandrar jag vägen sakta och försöker föreställa mig hur det såg ut då Jenny här tog sina första steg på amerikansk mark, den ringlande kön av människor, trängseln, de många språken som talades, unga och gamla och deras ansikten som uttryckte oro och förväntan, den imponerande åsynen av den stora byggnaden framför dem, byggnaden som var porten till Amerika och ingången till framtiden.

Inne i byggnaden som idag är ett museum står jag länge på balkongen på andra våningen och ser rakt ned i ankomsthallen. Jag sluter ögonen en stund och försöker frammana  bilden av Jenny när hon oroligt och förväntansfullt stiger in i det stora väntrummet.

Jag ser henne stå i dörröppningen. Hon ser ut som på bilden, men trött och märkt av den svåra resan. Hon bär en nummerlapp med sitt nummer från skeppslistan. I Amerikakofferten som hon släpar på finns allt hon tagit med från Sverige, allt som var viktigt av det gamla. Det är inte mycket, hon har knappast någon tanke på att återvända till hemlandet. Det är trångt i ankomsthallen, det luktar illa, ljudvolymen är hög. De nyanlända hänvisas till ett utrymme där de kan lämna sitt bagage. Nu väntar alla på inspektionen.

Jenny trängs med de andra i kön som via en trappa leder upp till The Registry Room. Hälsokontrollen tar vid direkt i trappan och slutförs av en läkare på övervåningen. Steg för steg öppnas det nya landet för de nyanlända.

I immigrationspapperen antecknas det om Jenny att hon är 5 fot och 2 tum; hon var alltså 158 cm lång. Hälsan anges som god. Ögonfärgen ljusblå och hudfärgen vit. Hon saknar speciella kännetecken. Hon är läs- och skrivkunnig.  Födelseorten anges till Saskara. Slutlig destination anges vara Brooklyn. Yrket hembiträde. Inget anmärks som skulle kunna hota hennes planerade framtid. I denna stund börjar hennes liv på nytt. Jenny har 25 dollar med sig som start på det nya livet.

Som ung kvinna fick Jenny inte ensam lämna Ellis Island utan måste vänta på sin morbror Frans Wiberg. De tar båten till Manhattan och färdas vidare till Lincoln Place i Brooklyn där morbrodern och mostern bor.

Färden genom New York måste ha varit Jennys största upplevelse. Jag antar att morbrodern pekade och berättade. De färdades i den oändliga staden på gator med ett larmande folkliv, hästdroskor och  de första T-fordarna, de tidiga skyskraporna, kommersen, människor med annan hudfärg. Säkert var det skrämmande, men mest kanske något annat. Möjligheterna som väntade måste ha känts som ett löfte lika påtagligt som skyskrapornas stolta pekande mot himlen.

Jenny försörjde sig som hushållerska. Efter sju år i Amerika gifter hon sig 1918 med John H Olson, förmodligen en invandrad skandinav. De bor på Manhattan. Redan två år senare tycks mannen ha avlidit, men jag har ingenstans lyckats hitta en notering om hans död. Tanken har givetvis slagit mig att han kanske föll offer för spanska sjukan. Jenny återfinns en period som hushållerska hos en familj och antecknas som ”widowed”. Adressen är Manhattan Assembly District 7.

Jag vet att Jennys tankar också kretsade kring de som stannat kvar på ön i Bottenviken, hon skickade regelbundet pengar och presenter hem till sin mor och syskonen i Sverige. Hon ville bidra till deras uppehälle. Efter makens död kanske längtan att återbesöka det gamla landet växte sig starkare och till sist blev så stark att den inte gick att stå emot. 1920 tar Jenny båten tillbaka till Sverige. Det finns några foton från besöket på Seskarö. Bilderna är etthundra år gamla och motivet på väg in i evigt mörker. Familjen är samlad utomhus och på en av bilderna håller Jenny sin brorson, min far, i sin famn. Den 9 oktober 1920 avseglar Jenny med s/s Stavangerfjord från Kristiania i Norge tillbaka till Amerika. Med följer brodern Per Ragnar. Detta var hennes första, sista och enda besök i hemlandet.

De amerikanska källorna berättar att Jenny 1928 gifter om sig med en 12 år äldre man, James W Patrick. James var fastighetsskötare och hade även arbete inom fångvården. Den 8 November 1928 blir Jenny mor till en dotter, Geneva Edith. Dopet sker i Gustavus Adolphus Lutheran Church i New York.

Den 16 april 1929 kommer Jennys halvbroder Helge Verner till New York. Jenny anges som närmsta släkting och är den som möter Helge vid ankomsten. 1930 återfinns familjen på Long Island, adressen Jericho Turnpike, bostad nummer 94.

Det finns en bild av Jenny där hon är klädd i en vit rock. Hon håller en liten svart väska i sin vänstra hand. Ett tydligt allvar syns i hennes ansiktsuttryck. Bilden är tagen i USA, på baksidan står antecknat ”Mor Mina”. Bilden har skickats till modern i Sverige, kanske någon gång i mitten eller slutet av 20-talet. Möjligen senare. Nu har livet vänt, Jenny är inte längre på väg ut i livet. En utvandrad morbror till min farmor hade i Amerika brevkontakt med Jenny och ville besöka henne. Men han skriver hem till Sverige att Jenny meddelat att det inte passade just då.

Någon gång i början på 30-talet blir mörkret i Jennys inre allt tydligare. Det var svåra tider i USA, depressionen efter börskraschen ställde för många livet på sin spets, kanske den inre medresenären inte längre lät sig kontrolleras. Det finns berättelser från denna tid hur Jenny skickade säckar med mjöl till människor som hon kände.

Dagen då mörkret arbetat sig upp till ytan är båda makarna hemma. Geneva är inne på sitt tredje levnadsår. Det är arton år sedan Jenny lämnade Sverige. Det är trettio år sedan fadern öste kallt vatten över hennes nakna kropp. Jenny har levt större delen av sitt liv i Det Nya landet, men skuggan från de tidigare generationerna i bondesamhället vid den västerbottniska kusten har med tiden blivit allt mer konturskarp. Arvet från ett gammalt trauma som vandrat från släktled till släktled tar över.

Jag vet inte mycket om själva händelsen, jag får här gissa mig fram.

Jag vet att familjen befinner sig hemma. Jag ser ett rum där Jenny och Geneva vistas. Kanske leker Geneva, kanske vilar hon i sin säng. Jennys medvetande förvrids av psykosens förvirring och vanföreställningar. Hon ser inte längre sin lilla dotter, hon ser ett barn som hon vill ta livet av. Jenny agerar mot Geneva och försöker släcka hennes liv. Hon upprepar en handling, som är närapå begraven i hennes minne men som hennes egen far tidigare riktat mot henne.

Det är maken som ser till att Jenny omhändertas. Hon förs till Kings Hospital på Long Island i New York. Detta var innan de första medicinerna mot psykotiska sjukdomar introducerades. Behandlingsmetoderna var begränsade till tvångströjor och mot sjukdomen overksamma ämnen som morfin och kloral, psykoterapi där det var möjligt och ett par nya metoder såsom elchocker och den gränslöst grymma lobotomin, ishackan som via tårkanalen knäckte det tunna skallbenet i ögongloben och klippte nervbanorna i pannloben. En våldsam eller svårhanterlig person förbyttes i sin motsats, en lydig och foglig människospillra tömd på vilja och själ.

Geneva omhändertas av en fosterfamilj. Vid ett tillfälle när Geneva var barn besökte hon modern. Det var mot Genevas vilja. Inget är känt om hur besöket avlöpte, men besöket förblev det enda tillfälle mor och dotter sågs. Geneva anförtrodde sig inte till någon om vad som utspelats mellan henne och modern. Ännu en dörr stängdes och låstes och öppnades aldrig mer.

I en folkräkning från år 1940 hittar jag Jenny på en lista över intagna på Kings Park State Hospital For Insane på Long Island. Jenny är fortfarande ”alien”, en främling i det nya landet. Nu vandrar hon in i den stora tystnaden, ensam och utelämnad åt den tidens primitiva mentalvård. Jag vet inget om hennes liv innanför mentalsjukhusets väggar. Det finns patientjournaler, men de är inte åtkomliga för andra än de allra närmaste.

Vetskapen om Jennys belägenhet når också Sverige och givetvis drar man linjen från fadern till dottern. Jenny tillbringar nästan en livstid på hospitalet. Efter 57 års sjukhusvistelse avlider hon den 2 juni 1989. Hon är då 96 år gammal.

FYRA

Jag är alltså 34 år när hon dör. Jag inser att jag kunde ha träffat henne. Om jag vetat. När jag tänker på hennes långa tid innanför mentalsjukhusets väggar brukar jag se henne sitta på en stol längst ner i en korridor. Jag går mot henne och noterar hennes uppenbara likhet med sin bror, min farfar. Jag har för avsikt att prata med henne, men vet inget om hennes tillstånd, vet inte om vi hade kunnat kommunicera. Men jag hade velat höra hennes röst, hennes berättelse, allt från början till slut.

I en annan bild som ofta finns i mitt medvetande är Jenny mycket gammal. Hon ligger ensam i en sal, en sköterska kommer in. Ett ljus brinner på nattduksbordet. Sköterskan lutar sig över Jenny, stryker med handen över hennes kind och sluter hennes ögon, blåser ut lågan och lämnar sedan rummet. Jag vet inte om bilden är en dröm eller om den ritats upp av mina vakna tankar.

*

Mellan stadsdelarna Queens och Long Island ligger ön Hart Island. Ön är idag obebodd. Genom åren har här funnits ett fängelse, en psykiatrisk klinik, ett sanatorium för tuberkulossjuka samt ett drogrehabiliteringscenter. Här ligger också Potters Field, ett gravfält med närmare en miljon gravsatta människor. Här finns inga namngivna gravar. De avlidna vilar i enkla träkistor, nedlagda i diken, ibland flera kistor ovanpå varandra. Ovan jord utmärks varje massgrav av en vit gravsten utan namn.

Gravarna är för de allra mest utblottade, de oidentifierade, de dödfödda och för de som avlidit och ingen hört av sig för att ordna med en begravning eller en plats på en kyrkogård. Här vilar de allra mest ensamma, fattiga och bortglömda.

**

I jorden på Hart Island, långt bort från Seskarö, långt bort från de som ända till sin död ibland tänkte på Dig, men vars tankar aldrig nådde Dig, vilar Du min farfars enda och kära syster, Jenny Vilhelmina Andersson, född den 7 januari 1893 i Njurunda, död den 1 november 1989 i New York.

***