Niagara

Maj 2017

Att avsluta resan i Toronto och Niagara var en mycket bra idé.

Gränskontrollen i Ryssland bjöd minsann inga leenden. Inte heller den amerikanska, som var både sur och fientlig. Försökte läsa gränskontrollantens tankar, kändes som det var nåt i stil med: ”orkar inte en minut till” (Ryssland) och ”vafan vill du här?” (USA).
I Kanada var tongångarna andra: ”Welcome to Canada! Enjoy your stay!” Och till och med ett leende!

Under de tre dagarna i Kanada bodde vi i Niagara, bara några hundra meter från fallen. Jag kände mig skeptisk till om Niagarafallen skulle imponera på mig. De tillhör ju inte de mest anonyma resmålen i världen, alla bilder och filmer därifrån gör att man nästan varit där innan man kommer dit.
Men så fel jag hade. Niagarafallen överträffade förväntningarna. De är inte världens högsta, men väl de största om man ser till flödeshastighet. Fallen ligger precis på gränsen mellan USA och Kanada. Det handlar egentligen om tre vattenfall: Det amerikanska fallet samt Bridal Veil Falls och Horseshoe falls på den kanadensiska sidan.
De kanadensiska fallen är det mest spektakulära. Promenadvägarna låter dig komma alldeles nära vattnet, ända invid stupet där de miljontals litrarna vatten per sekund vräker sig ned mot vattenytan därunder. Där nere en kokande jättegryta som skickar upp ridåer av vattendimma.
Vi gjorde också båtturen. Iklädda röda ponchos åkte vi med Hornblower alldeles nära den punkt där det fallande vattnet träffar vattenytan därunder. Så nära blir plötsligt allting vått och kallt. Folk skriker av spänning blandad med en lagom dos rädsla, gruppen japaner försöker fota trots allt vatten som sköljer över dem. Vattnets dån och vätan som kryper in under ponchon gör allt till en väldigt fysisk upplevelse. Behagligt och obehagligt på en gång. Man vill stanna kvar trots obehaget. Ja, till och med göra det en gång till!

En av dagarna tog vi Greyhoundbussen in till Toronto. Bussen var sliten och urinlukten från toaletten därbak fyllde hela bussen. Det ryska paret utmed oss klagar på att det inte finns nån wifi, vilket har utlovats. Chauffören rekommenderar dem att klaga hos bolaget. Men lägger till: ”don’t tell them that I told you”.
I Toronto är det varmt, närmare 30 grader. I väntan på kvällens middag – högt däruppe! – tar vi en promenad med en stunds vila i en park vid Lake Ontario samt en kopp kaffe i hamnområdet. Torontos skrapor kan inte mäta sig med Manhattans, men molnens reflektioner i fasaderna är lika häftiga här.
Därefter följer en av resans verkliga höjdpunkter, middagen i CN Tower. Restaurangen befinner sig 350 meter ovanför marken och roterar långsamt så att femmiljonersstaden Toronto sakta glider förbi långt därnere. Häruppifrån syns Toronto vidsträckt och välordnad med öar av höghus som stolta svampar i den lägre husterrängen. Hamnen och segelbåtarna på Lake Ontario glittrar i vattnet, flygplanen på väg till Toronto Airport ser vi ovanifrån, när mörkret faller tänds ljusen och Toronto byter till sin nattskrud. Det är verkligen rofyllt och njutbart att sitta här och äta god mat, dricka CN Lager och känna sig lite vardagligt upphöjd. Stort tack till Jules Ni Aying och Aying Simondac som bjöd oss på detta. Thank you guys!

Sen taxi över gränsen till Buffalo, chauffören är från Colombia och berättar om sin tid som fånge hos FARC-gerillan. Det kostade honom all hans egendom att åter bli fri. Han ogillar att den fredsförhandlande Santos fick Fredspriset. Jag vet för lite om detta för att ha en tydlig åsikt, men hans tacksamhet till Kanada är stor. Jag förstår människors behov av skydd och räddning. Vi måste finnas för varandra. Att resa gör världen begriplig.

Så flyg tillbaka till New York, tröttsamma 12 timmar på JFK, 7 timmar med Dreamliner till Stockholm och en snabb timme med Norwegian till Umeå och sonen som möter oss.

Underbart att resa och underbart att nu invänta den svenska sommaren.