April 2012.

Fyra dygn i England.

London förtjänar knappast epitetet vacker. Min dotter och jag är överens om att begreppen kraft och rå styrka bättre beskriver upplevelsen av staden. Helt underbar är den mångkulturella atmosfären.
På den korta tid vi har hinner vi besöka London Bridge, London Eye, parlamentet med Big Ben, Buckingham Palace, St James Park och Westminister Abbey.

Westminister Abbey byggdes under 1000-talet och finns nu med på UNESCOS världsarvslista. Kyrkan består av ett större rum i mitten och många små rum och kapell på sidorna. Kyrkan är också begravningsplats för en stor mängd kungligheter och andra kända personer, exempelvis Charles Darwin, Charles Dickens och Isaac Newton. Allt är väldigt praktfullt med målningar, skulpturer och utsmyckningar täckande nästan varje milimeter. Mest minnesvärt var nog Henrik VII Lady Chappel med sitt osannolikt vackra tak och målade fönster.
Vi hann också med ett besök i Camden Town med alla sina marknader. När vi försöker hitta ut ur London blir stadens storlek tydlig. Den tar liksom aldrig slut. London är faktiskt världens fjortonde folkrikaste stad med sina runt 8 miljoner innevånare (13 miljoner inkluderande förorter).

Nästan tre timmars bilfärd från London ligger Stonehenge. Denna megalitiska stensättning är från bronsåldern. Den ligger mitt ute på ett enormt fält, svarta fåglar seglar i den vårtidiga isande vinden som drar över vidderna.
Trots allt man läst om Stonehenge är det lätt att försjunka i funderingar över dess innebörd och tillkomst. De största stenarna väger 45 ton och via den audioguide man bär med sig under vandringen kring monumentet får man all information om teorierna kring hur man byggde detta och vilka skälen var. Men frågetecknen är fortfarande många.
Nog kan man förundras över att man åker tre timmar i bil för att ”titta på några stenar”. Men timmen vid Stonehenge blev en stor upplevelse. Mina tankar färdas till tiden för monumentets tillkomst. Mina inre bilder befolkar monumentet och jag försöker tänka mig hur byggnationen kan ha gått till. Sammanfattningsvis är monumentet ett spektakulärt meddelande från de människor som levde här för nästan 5 000 år sedan. Föga anade de att deras resta stenar skulle bli föremål för eftervärldens nyfikenhet. Och vem vet, kanske reste de bara stenarna för att – som en i vårt sällskap uttryckte det – ha lite kul. Fast få historiker skulle väl stödja den teorin.

Efter Stonehenge kör vi till kusten och hamnar i Bournemouth. Här fick jag äntligen besöka en engelsk badpir. Har längtat efter det sedan jag såg Brightonpiren i läroboken. Vi besökte också restaurangen Day’s. För 14 pund fick man äta hur mycket man ville av 15 förrätter, 15 huvudrätter, 15 curries och andra grytor, wok med val mellan lax, lamm, kött, kyckling, räkor, samt live cooking, sushi, 100 efterrätter, sötsaker, tårtor, kakor, glass. Buffén sträckte sig längs tre av restaurangens väggar, en sträcka på ca 150 meter.
Visst, en underbar och annorlunda matupplevelse, men nog var det svårt att undvika tanken att den mat som under en dag blev över på tallrikarna och sedan kastades skulle kunna föda några tusen hungriga runtom i världen.

Avslutningsvis spenderade vi ett par dar i Nottingham, hemma hos vårt ressällskap under hela resan, Analiehs bror och svägerska. Underbart snälla och vänliga människor.