Budapest

Hösten 2014

Tre dagar i Ungerns huvudstad Budapest. Staden som egentligen är två – Buda och Pest.
Vacker som ett smycke är den, genomfluten av den mäktiga Donaus vatten.
Vårt hotell ligger på Budasidan, överst i en smal sluttande gränd. Längst ned i gränden ligger Peter Markus, den belgiska restaurangen som snabbt blir vår favorit.

Det mesta av stadens sevärdheter finns på Pestsidan. Dit tar vi oss genom att promenera över den vackra Kedjebron, färdigställd 1849. Vi följer sedan Donaus lopp nedströms och passerar Skorna, ett monument med bronsavgjutna skor till minne av de tusentals judar som under andra världskrigets slut avrättades längs Donaus stränder. Promenaden tar oss vidare till Parlamentet, Ungerns längsta och stadens pampigaste byggnad. Med sin imponerande längd på 268 meter och sina 691 rum blickar byggnaden ut över floden och man funderar lite över varifrån denna maktens storslagna uppblåsthet kommer.
Men Parlamentet uppfördes under dubbelmonarkins tid. I dagens Ungern känns det aningen malplacerat – ett minne av en stormaktstid som fick sitt slut när masslakten under Första världskriget upphörde.

Vi vandrar en hel dag på Pestsidan. Besöker Stefanskyrkan, där Ungerns grundare och förste kung Sankt Stefan sägs vara begravd. Stefans högra hand, landets högst värderade relik, förvaras här.
Vi promenerar den drygt två kilometer långa Paradgatan Andrassy Avenue med hus efter hus i en påfallande enhetlig och vacker arkitektur. Slutligen når vi det mäktiga Hjältetorget som ligger intill stadsparken, Budapests gröna lunga. Här finns konstgjorda sjöar, vackra planteringar, caféer, restauranger och naturligtvis de berömda ungerska badhusen med vatten från varma källor.

Givetvis gör vi också en kryssning på Donau. Turbåten passerar under flera av de nio broar som korsar Donau i dess lopp genom Budapest.
Maten som serveras är traditionella ungerska rätter, allt gott och mycket väl tillagat.

En av våra fyra dar i den ungerska huvudstaden viker vi åt Budasidan, som till skillnad från Pestsidan är kuperad med många fantastiska utsiktsplatser över staden. Vi hittar till den imponerande Matteuskyrkan med pestkolonnen, ett monument som restes som ett tack för att Budapestborna 1709 undslapp pesten, som härjade i det övriga Europa. I anslutning till kyrkan ligger Fiskarbastionen. Från den höga utsiktspunkten i bastionens restaurang är utsikten över Budapest och floden, parlamentet och kyrktornen på Pestsidan riktig ögongodis. Så vackert att man blir tårögd.

Under vår tredje dag i staden firar ungrarna Sankt Stefans dag. Långbord av flera kilometers längd har placerats ut mellan Kedjebron och Frihetsbron. Har aldrig sett något liknande. Hundratals stånd med mat, dryck, bakverk och hantverk trängs med – som det känns – hela stadens befolkning. Det är god stämning, mestadels lugnt och städat.
Kvällen avslutas med ett fyrverkeri som tagit tre dagar att rigga. Hela spektaklet tar en halvtimme i anspråk och är givetvis det i särklass största fyrverkeri jag bevittnat.
Återigen dyker funderingen upp – varifrån härstammar detta övermått av firande? Det lilla Ungern med sitt stormaktsstora parlament och det grandiosa firandet av en nationell högtid (en av landets TRE nationaldagar).
Jag har inga svar, men nog ser jag hyllandet och lovsången till det exkluderande nationella i allt detta. Och jag tänker på de tiggare jag sett i staden. De är inte som romerna i våra städer. Nej, många av tiggarna här (de flesta tycka vara romer) befinner sig på gränsen mellan liv och död. Jag minns kvinnan som släpade sig fram med en rygg krökt som en bumerang, jag minns mannen som möjligen levde och låg med öppen mun pressad mot trottoaren, jag minns många andra krokiga, avmagrade, sjuka och eländiga som befann sig i dödens närhet.
Och samtidigt tänker jag på de styrande starkt högerorienterade nationalistiska partierna som stöds av en majoritet av befolkningen. Med ens är det alldeles klart varför SD-aren Erik Almqvist valde att flytta just hit.
Tankarna smolkar upplevelsen av ett Budapest precis så vackert som jag föreställt mig det.

30 november 2014

Dagarna efter Budapestvistelsen tänker jag på mannen som stel som en pinne liksom tippat omkull och låg med sina läppar pressade mot den smutsiga trottoaren. Alla vi som såg honom passerade förbi. Ingen ställde en fråga. Ingen tycktes ens beröras. Än mindre ringde någon efter en ambulans.
Nog är det så att solidariteten alltmer satts på undantag och framförallt har gränsen för NÄR den solidariska handlingen släpps fram flyttats och i praktiken gett plats för något annat, likgiltigare, omänskligare och kallare.
Man behöver förresten inte åka till Ungern för att se samma sak, uppleva samma klimat, förnimma samma utveckling, samma devalvering av människans empatiska förmågor. Man kan se det på betydligt närmre håll.