(15) Tagbilaran

Tagbilaran är en knapp timme bort med bil från Valencia. Staden är också Bohols administrativa huvudort med knappt 100 000 innevånare. Den ligger nära vattnet, här finns en hamn med dagliga avgångar till andra städer och öar i Filippinerna.
Under de mer än 30 år som jag regelbundet besökt Filippinerna har vägen mellan Valencia och Bohol gradvis förbättrats. En gång i tiden, då Dante tog mig till flyget som innebar början på resan hem, var vägen en gropig, grusig och gruvsam historia. I dag finns riktig beläggning, till och med små inbyggda ljuspunkter i mittlinjen på vägen för en lite säkrare trafik nattetid.
Under den stora jordbävningen 2014 upppstod betydande skador på vägar och annan infrastruktur. Broarna efter vägsträckan drabbades hårt. Ett flertal reparationer och nybyggnationer pågår.
När vi närmar oss Tagbilaran passerar vi Baclayon med den mäktiga stenkyrkan byggd under den spanska tiden. Också kyrkan skadades svårt under jordbävningen, återuppbyggnaden går långsamt.

Tagbilaran är som många andra mindre filippinska städer knappast någon vacker syn. Byggnaderna utgörs ofta av stora, klumpiga betongklumpar utan arkitektonisk tanke eller förfining. Det ser oplanerat och slumpmässigt ut. Lite som att något placerats på ett ställe eftersom det fanns en plats ledig. Telefonstolpar växer som kala stammar upp ur gatubilden och mellan dem löper en osannolik mängd av provisoriskt hopflätade el- och telefontrådar. Hela staden ser ut att vara infångad i detta spindelnät av svarta trådar. Vid stolparna gyttras trådarna samman till stora tjocka nystan som liknar gigantiska fågelbon.

Trafiken inne i Tagbilaran är intensiv. Motorcyklar, bilar och tricycles trängs i en flod av fordon som flyter fram på gatorna. Signalerandet kan tyckas överdrivet, men jag förmodar att det är helt nödvändigt i en trafikmiljö som saknar det mesta av regler och skyltningar och hastighetsbegränsningar.

I utkanterna av stadskärnan är hus byggda av trä och plåt vanliga. Nere vid hamnen finns mängder med riktigt enkla hus som står på styltor i vattnet, många är i stort sett bara tak över huvudet för de allra fattigaste.

Vanligaste anledningen att åka in till Tagbilaran är att shoppa, uträtta nåt ärende eller gå på restaurang. Vi besöker oftast Island Mall som ligger en bit utanför stadskärnan. Den ser ut som vilken annan shoppinggalleria som helst runtom i världen, men det finns en markant skillnad, ljudvolymen. Som på de flesta håll i Filippinerna går röster, samtal och musik på högvarv. Tysta och vilsamma shoppingmiljöer är svårfunna. I Island Mall känns det snarare som om själva byggnaden förstärker alla ljud och samlar dem och för dem uppåt och sedan via en megafon rakt in i ditt öra. För en turist från det tysta Sverige blir det snabbt tröttande.
Dock hittar vi ett litet mysigt krypin, Buzzz Cafe, som drivs av Bohol Bee Farm. Här finns lite lugn, mysigare miljö och ekologiska produkter.

4. 20180126_114821 - kopia
Vårt favoritställe i Island Mall

Tiggarna i Tagbilaran tycks inte lika många som förr, men jag tänker ofta på den lilla smutsiga, halvnakna flickan som ensam lekte på trottoaren i farlig närhet till trafiken och utan att någon vuxen höll reda på henne. Det finns många miljoner bottenlöst fattiga i Filippinerna. Flickan är nog en av dem. Hon riskerar dessutom att utsättas för våld och övergrepp.

Jag promenerar runt i staden, tar en del bilder. Det är som oftast i Filippinerna vänligt och öppet. Ingen misstycker om en kamera riktas mot dem. Jag tar bilder av mannen med sin lilla dotter invid sitt hus, ungdomarna som samlats och börjat dagen med många öl, de berusade männen i världens smalaste restaurang som klämts in i det trånga utrymmet mellan två huskroppar och gatuförsäljarna som grillar kyckling och fisk nere vid hamnen.

Under resans sista besök i Tagbilaran kommer ett tropiskt regn. Det är nånting helt annat än regnen därhemma. Det startar helt plötsligt. Efter bara någon minut är allt en stor pöl av vatten, regnet piskar fram längs gatorna, stuprännorna som mynnar mot gatan vräker ur sig vatten. Människor står tätt packade på trottoaren under paraplyer och skyddande tak.

Mitt allra finaste minne av Tagbilaran är dagen då jag träffade Analieh. Hon studerade på universitetet och jag sökte upp henne i studentboendet mitt i staden. Det var 32 år sedan. Det var början.
Nu har vi gått skilda vägar. Men till Filippinerna kommer jag alltid att åka.

Här finns några videor, men filerna är stora, det kan ta lite tid innan de rullar igång.


Use this link to download videos from Tagbilaran:

www.itpedagogen.com/tagbi/

[Previous]        [Next]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s