Kvällen innan avresan vandrar vi den branta och slingrande vägen upp till Adlawan. Barnen som leker under palmerna skrattar och tittar nyfiket på oss, några gör oss sällskap en bit. Hundar skäller, tuppar gal. Det är klibbigt varmt. Kokospalmerna står stolta runtomkring oss och de mäktiga mangoträden ruvar på sin gudomliga gula skörd. Det är som förut, fast ändå inte.
Vi hälsar på hos Analiehs bror Danilo. Hans gröna, enkla hus en bit från vägen står på styltor, han blir glad över vårt besök. Danilos leverne syns i hans kropp. Han är tunn, man tar på hans revben när man kramar honom.
Efter en kvarts promenad uppför backen stannar jag en stund vid vägstenen ”Welcome Adlawan”. Jag låter de andra gå före och står ett tag ensam.
Tänker tillbaka. Första gången jag kom hit var med Analieh 1986. Skolveckan var slut i Tagbilaran och vi tog bussen till Valencia och vandrade sedan vägen upp till Adlawan. Vi hade just träffats.
Jag fick sova i rummet därnere i hörnet. Myror bodde under mattan. Jag fick senare veta att någon kikat på mig genom nyckelhålet. Och någon hade undrat över var jag torkade mina kalsonger, varför hängde det inga på tvättlinan ute på gården?
Papa Lucio och Mama Tarcela var blyga, Analiehs syskon likaså. Det blev många leenden. Inte så många riktiga samtal. Men att få bo här med dem i deras hus var ett av mitt livs allra finaste och lyckligaste stunder. Det var som att äntligen bli en del av världen.
Jag träffade Analiehs kamrater, Connie, Editha och Celeth. Lucy, som var en av de första kvinnliga bilförarna i Valencia, körde oss runt i sin jeepney. Jag minns Paulinho, vi pratade politik. Jag minns besöket hos föräldrarna till Analiehs bästa kompis, som gått bort i leukemi. Vi vandrade runt i barangayen, Analieh stannade ofta och pratade med de vi mötte. Jag förstod att de frågade om oss. Jag kommer ihåg alla besöken i enkla hus med stor gästfrihet och det bästa på bordet. Jag minns frukterna och kakorna man bjöd på, de stora glasen med kokosvattnet, den väldiga vänligheten, den som trängde undan allt annat.
Och jag minns Lola Oman, Analiehs mormor. Jag kan fortfarande idag förnimma värmen i hennes godmodiga leende och se in i hennes ögon och höra henne säga: ”gwapo” (handsome). Hon påminde om min egen mormor.
För 30 år sedan kom jag hit för andra gången. Jag vandrade då ensam Adlawanbacken upp till huset, passerade mangoträdet, kände igen mig, öppnade dörren till det då fortfarande grå huset, klampade in med leriga skor och överraskade alla, återsåg äntligen Analieh. Det var underbara dagar och underbara kvällar med den speciella och plötsligt njutbara värmen innan den tropiska natten tog vid. Och Lola Oman tyckte fortfarande att jag var gwapo. Hon följde mig med blicken, gick sen in i sitt rum och lyssnade på radioteater.
Nu, kanske vid mitt sista besök här, står huset ensamt och övergivet. Det börjar så smått förfalla eftersom familjen bor nere vid havet, i den stora villan. Köksgolvet myllrar av myror. Rummen ser kala och ensamma ut. Jag går runt och läser bibelcitat som sitter på väggarna, ser ett inplastat papper med namn och födelsedatum på alla barnen. I en kartong ligger mängder med brev och vykort.
På övervåningen tittar jag in i rummet där jag och Analieh sov med endast en bordsfläkt att svalka oss med, jag minns hur jag låg och tittade upp i taket där små ödlor levde upp och ned och inte ramlade ner på oss.
Vi går ut på verandan, brädorna knarrar lite olycksbådande under våra fötter. Framför huset på gräsmattan stod vattenbaljan där Anna badade vid vårt första besök här efter att jag och Analieh gift oss. Och en dag, när vi gjorde en tur till den gamla spanska befästningen Punta Cruz, viskade Analieh i mitt öra att vi skulle bli föräldrar igen.
Det var här det började, det var här det tog slut.
Akaciaträdet som står likt en barangayens stamtavla i utkanten av byn har fått nya grenar.
Ronnys texter 