Står vid fönstret och hör flugans oförtröttliga stångande mot rutan och ser i vinden därute spindeln sitta som en fiskare i sitt nät lyssnande efter föda alldeles intill getingarnas bon som hänger likt släckta lyktor under takåsen.

Skärmarna meddelar hur människans verkstäder likt domedagsskepp sänker sig ned och tar struptag på de djupaste skogarna, hur skorstenarna matar himlen och intecknar framtiden och hur isarna rusar ned i oceanerna och de uppvärmda vattnen dödande genomströmmar havens trångbodda höghus.

Jag öppnar dörren mot hösten och vinden fyller huset, lyssnar efter något, försöker formulera något.

Blir stående i dörröppningen med vinden.

Långt därborta
är träden förkolnade blinkande fyrar
och regnen
faller som varma fientliga slöjor

Långt därborta
pekar kyrkorna som tysta skrik mot himlen
och barnen
flockas runt de resta stenarna

Långt därborta
har vårt maskinella öga slutat se
och vårt ansikte
blöder av förtvivlan

Långt därborta
vandrar den siste förkunnaren
in under solen
endast sargade tornsvalor antecknar